Cirkeln är sluten! För exakt ett år sedan skrev jag det inlägg som skulle bli fröet som skulle växa sig till den stora kunskapspalm som Valbloggen är idag. Jag talar naturligt vis om det episka sylt-inlägget. Förutom att detta blev startskottet för mitt intresse för valmöjligheter så innebar det också början på min romans med Psykologifabriken. För er som inte känner till “fabriken” så kan detta nyblivna aktiebolag inte beskrivas som annat en framtiden för psykologi, en framtid som jag numera är med och påverkar i och med min nya roll som deras head of social media (i brist på bättre titel).
Det första jag tänkte göra med Psykologifabriken.se är att samla några sköna psykologi-bloggar på siten. Två förebilder till denna strategi är Wired och Harvard Business Review som samlat några av mina favorit skribenter på sina bloggar. Som ett led i detta så väljer jag nu att flytta Valbloggen till Psykologifabriken.se. Bloggen kommer att vara den samma men förhoppningsvis så kommer flera att få upp ögonen för bloggen och för de bloggar som numera samsas på Psykologifabriken.
Förresten så använder sig Psykologifabriken, precis som Valbloggen, Svd och Engadget, numera av kommenteringssystemet Disqus. Detta innebär att förhoppningsvis att det blir roligare och enklare att kommentera. Man kan dessutom visa sin reaktion på ett inlägg genom att ge tummen upp eller tummen ner. Facebook och Twitter koppling är bara en av alla coola grejer med Disqus, testa gärna!
I boken Switch: How to change things when change is hard så skriver Chip och Dan Heath om exakt det som står i underrubriken det vill säga om förändring. Boken, som jag skrivit om tidigare, talar om för oss hur vi kan förändra beteenden genom att titta på dessa utifrån tre olika nivåer. Författarna har döpt dessa till Direct the rider, Motivate the elephant och Shape the Path, boken är uppdelad efter dessa. I samband med ett annat uppdrag fördjupade jag mig lite i referenserna till den sista delen som handlar om hur man kan förändra beteenden genom att ändra miljön där dessa yttrar sig. Denna läsning lämnade mig smått förvirrad och en aning uppgiven. Mycket av det som skrivs här på Valbloggen handlar om att våra beteenden är extremt påverkbara, men efter att ha köttat igenom ett tiotal studier på temat känns de alla som något av en bluff. Är vi verkligen så lätt påverkade? Kan det vara så att alla studier som berörts i de böcker jag läst är gjorda på suckers som inte är representativa för resten av befolkningen??
Tyvärr är svaret på den sista frågan med högsta sannolikhet nej. När man läser om hur 50% av personerna på en arbetsplats valde att inte fylla i sin timrapport för att de tog mer än 10 sekunder att komma fram till sitt tidkort (tänk wizard) så börjar man dock undra. Eller varför inte om hur storleken på en popcornbägare fick människor att trycka i sig larviga mängder popcorn? Eller hur ett lands tillgång på organdonatorer inte beror på hur generösa medborgarna är utan på hur det formulär man fyller i när man ska gå med i donationsregistret ser ut.
Naturligtvis är det dumt att bli frustrerad över att så många blir lurade av saker i sin miljö. Detta innebär ju faktiskt att man kan få igenom ganska radikala förändringar med relativt små medel. Kanske skulle vi ha mer överseende med SJ:s förseningar om vi alla kunde njuta av en film under resans gång? Det kanske till och med hade räckt med lite glögg när man passerat Skövde?
Tipset är små-slutet från Rory Sutherland, kolla hans TED-talk här nedan.
Jag har tidigare nämnt att det snackas en hel del om att det ökade utbudet av allt kan vara en av anledningarna till att vi mår psykiskt sämre idag än vad vi gjorde på en tid som jag föredrar att kalla förr. Tänkte presentera lite statistik och höra om ni tror att den ena påverkat den andra? Jag har precis installerat ett nytt sätt att kommentera inläggen på så den som är sugen på att testa det är mer än välkommen.
Det första diagrammet visar hur antalet studievägar på gymnasiet ökat med 164% mellan 1999 och 2008. Siffrorna kommer från Skolverket.
Diagrammet längst ner visar andelen ungdomar i åldern 16-24 år som svarat att de har lätta eller svåra besvär av ångest, oro, ängslan. Dessa siffror är från Folkhälsorapporten 2009.
Sedan en tuggluff 2008 har jag förstått att Sverige inte tillhör spjutspetsen när det gäller tågtrafik. Om någon undrar vad jag syftar på så kan ni tänka tillbaka på hur det såg ut i vintras. Eller vem kan glömma SJ:s totala kollaps i somras? Citatet “värre än herpes och Hitler” är ganska talande för vilka upplevelser som SJ bjudit på det gångna året.
Vad har då detta med val att göra? Som många vet så har det länge pågått en avreglering av de svenska järnvägarna. Hade jag haft mer ork hade jag kollat upp hur många sträckor som det just nu råder konkurrens på men jag nöjer mig med att söga många. Syftet är alltså att lämna tågtrafiken i händerna på de marknadsekonomiska krafterna, något som jag brukar vara för, men det förra numret av Filter fick mig att ana ugglor i mossen. I ett 11 sidor långt reportage kan man läsa om diverse problem som den svenska järnvägen fått utstå i sin 148 år långa historien. Reportaget tar också upp tre föregångsexempel när det gäller avreglering:
Storbritannien , avreglering 1993: British Rail fördelades på 25 tågoperatörer. 2001 går de bolag som fått monopol på järnvägsunderhållet i konkurs. Idag får tågoperatörerna betalt av staten och det ryktas om att denna lösning blivit 5ggr dyrare än vad det kostat om British Rail fortsatt att sköta järnvägarna.
Nya Zeeland, avreglering 1993: Nyazeeländska motsvarigheten till Banverket säljs till ett amerikanskt förtag för 400 miljoner dollar. Lönsamhetsproblem uppstår och staten skriver av mängder med skulder för att allt ska gå runt. Det hela slutar med att staten köper tillbaka sitt bolag för dubbelt så mycket som man sålde det för.
Estland, avreglering 2003: När detta skedde blev Estland det första land i Europa att ha en helt privatiserad järnväg. En mängd problem uppstår med det amerikanska företag som köpte järnvägarna, bland annat eftersom de slarvar med underhållet. 2007 återförstatligast de kraftigt misskötta estniska järnvägarna.
Vi får se vad som händer här hemma i Sverige men ovanstående föregångare ger knappast en positiv bild av avreglering. Kanske är detta ett område där ett val är tillräckligt?
Skulle kunna köra på alla möjliga “urspårade” rubriker men göteborgaren i mig är inte så värst närvarande idag.
Minns ni tjockis-genen? För några år sedan så presenterades resultat som visade att vissa människor (en femtedel? en fjärdedel?) bar på ett specifikt anlag som innebar att de lättare gick upp i vikt, typ. Någon som är insatt får gärna fylla i luckorna här.
Det finns dessutom massa intressanta studier som visar på sambandet mellan bukfetma och stress. Stress har visat sig öka kroppens benägenhet att samla på sig energi i buken d.v.s. fett vilket i sin tur påverkar utsöndringen av stresshormoner, alltså fortsätter vi att vara stressade. Nu är jag inne på ett område som jag absolut inte behärskar, poängen är bara att visa att vad vi väljer att äta och hur mycket vi äter påverkas av många saker.
Ytterligare en sak som påverkar vad och främst hur mycket vi äter är det som vi äter ur och dess storlek. Braian Wansink är ekonomiprofessorn som intresserat sig för just den så kallade tallriks-effekten. Man behöver knappast vara Anna Skipper/Anka för att fatta att ju större tallrik man har desto mer lassar man på den. Det Wansink bland annat finner svar på i sin bok Mindless eating är exakt hur stor denna effekt är.
I ett av experimenten som boken tar upp delar man ut gratis popcorn till biobesökare. Vissa förses med en medium-size bägare andra förses med en enorm bägare. För att göra saken värre så handlar det inte om ny-poppade popcorn utan om fem dagar gamla popcorn. När filmen var slut så vägde forskarna samtliga bägare och jämförde detta med varje bägares ursprungsvikt. Resultaten var minst sagt skrämmande: Personerna som försetts med de enorma popcorn-hinkarna åt i genomsnitt 53% mer popcorn än dem med medium-hinkarna. Sett i kalorier så innebar detta de med stora bägare/hinkar fick i sig 173 kalorier mer än dem med små bägare.
Detta experiment har testats på flera håll i USA, resultatet har alltid blivit det samma: stora hinkar leder till stora magar. I Mindless eating kan man läsa om flera experiment med mat i huvudrollen, bland annat om hur Wansink skapar en tallrik där soppan aldrig tar slut, spexigt värre med andra ord!
Trots sin unika kompetens så saknas det psykologer inom många områden där de borde ha en naturlig plats. I framtiden kommer flera av oss att arbeta med beslutsfattande och utformningen av just alternativ. Beslutsarkitekt är därför snart en given titel för psykologer.
Den främsta anledningen till varför jag valde att ansluta mig till den fina grupp som arrangerar Psykologstudent 10 (Ps10) var det missnöje jag utvecklat under min första termin på programmet. Precis som flera före mig så kom jag till programmet med inställningen att psykologer kan vara verksamma inom vitt skiljda områden, en uppfattning som jag under första terminen tappade allt större tilltro för. Efter åtta månader med Ps10-gruppen så är nu motivationen tillbaka och jag är helt övertygad om att det finns mängder av yrken som psykologer bör vara verksamma inom.
Ett av dessa är beslutsfattande, mitt personliga favorit område. Man behöver knappast vara bekant med Kahneman och Tverskys prospektteori för att veta att människor sällan fattar rationella beslut och att dessa i högsta grad kan påverkas. Frågan är hur sådana teorier omsätts i verkligheten.
Precis denna fråga behandlar beteendeekonomerna Sunstein och Thaler, båda verksamma på University of Chicago, behandlar i boken Nudge: Improving Decisions about Health, Wealth, and Happiness. Här visar författarna i sann new-york-times-bestseller-anda hur psykologiskforskning kan bidra till att få människor att fatta de beslut som är bäst för dem. Här handlar det inte om att förbjuda exempelvis fet mat utan snarare om att med hjälp av till exempel framing få personer att välja det nyttigaste alternativet från en meny. Personerna som utformar sådana ramar har man valt att kalla beslutsarkitekter, ett framtidsjobb enligt mig.
Ytterligare ett exempel på hur en beslutsarkitekts arbete kan få stora konsekvenser ges i artikeln Do defaults save lives? skriven av Johnson och Goldstein. I denna studie har forskarna jämfört siffror från diverse europeiska länders donationsregister och funnit att graden av antalet av de tillfrågade som väljer att gå med i registret skiljer sig markant mellan bland annat Sverige och Danmark. I Sverige väljer 85,9% av de tillfrågade att gå med i donationsregistret, motsvarande siffra för Danmark är 4,25%. En förklaring till denna skillnad menar Johnson och Goldstein ligger i hur frågan om huruvida man önskar att gå med i donationsregistret ställs. I Sverige tillämpar man en så kallad ”opt-out” default på donationsblanketten, frågan ser därför ut enligt följande: ”kryssa i rutan om du inte vill gå med i donationsregistret”. I Danmark tillämpar man ”opt-in” och formuläret ser därför ut så här: ”kryssa i rutan om du vill gå med i donationsregistret”. Beslutsarkitekten i opt-out exemplet har valt att utnyttja vår svaghet för att inte vilja ändra status quo vilket får konsekvensen att fler går med i donationsregistret.
Detta är inte ett helt oproblematiskt område men om någon ska arbeta med detta så bör det i min mening vara en psykolog.
Det är ingen hemlighet att jag älskar populärvetenskap och snart har jag nog läst varenda New York Times Bestseller. Ibland får jag dock ett infall och köper på mig massa böcker i kategorin “Så blev vi jätte framgångsrika, gör exakt som oss och allt kommer att bli as-bra”. Självklart kan dessa böcker vara riktigt underhållande och stundtals lärorika men ibland verkar det som att författarna till denna typ av böcker har problem att skilja vetenskapliga bevis från unika framgångssagor.
Just nu läser jag Group Genius som absolut inte tillhör ovannämnda kategori men som ändå innehåller en del spexiga exempel. Boken handlar om kreativitet och när och hur kreativitet skapas. Ett av de mäktigare exemplen som boken tar upp är det brasilianska industriföretaget Semco som förvandlades till ett av världens minst hierarkiska företag när Ricardo Semler tog över som VD på 1980-talet. 2003 hade man en stor fest på Semco med anledning av att företagets VD, d.v.s Ricardo Semler, inte fattat ett ända beslut på 10 år. Hur detta gått till får vi inte veta men ända sedan Semler tog över så har Semco gått från klarhet till klarhet så någonting gör han ju rätt även om han inte verkar göra något…
Man har det ganska bra när man har vänner som inte bara tipsar en om böcker utan också går till biblioteket och lånar böcker för att sedan låna ut dem till en själv,tack för detta Jens! Boken jag pratar om heter Positive Psychology in Practice och i denna bok finns det ett kapitel skrivet av en av mina favorit psykologer Barry Schwartz. Ni som känner till Schwartz vet att han specialiserat sig på den mörka sidan av valfrihet och det är just kring detta som hans kapitel kretsar.
Det som Schwartz kapitel handlar om är främst hans teori om att det finns två(!) typer av väljare, maximizers och satisficers. Maximizers är de som alltid letar efter det bästa alternativet, här är det fokus på att hitta det optimala valet vilket oftast tar väldigt lång tid. Satisficers däremot nöjer sig med sådant som är acceptabelt. Dessa har vissa krav på alternativen och det som först möter kraven blir således valt. För att kunna kategorisera in personer i dessa kategorier så skapade Schwartz och hans kollegor ett formulär som de lät 1700 amerikaner och kanadensare svara på. Frågorna kretsade kring maximerande beteenden, om personernas krav på hög standard och om de kände att de alltid ville ha det “bästa”. Förutom denna s.k. “maximization-scale” så lät man försökspersonerna fylla i andra psykologiska frågeformulär som bl.a. mäter grad av depression, subjektiv lycka och om de ofta upplever ånger. Det är nu det blir intressant…
Precis som man kunnat gissa sig till så upptäckte man en hel del skillnader i hur satisficers och maximizers svarade. Några skillnader var att maximizers upplevde en lägre grad av subjektiv lycka, sannolikheten för depression var större i gruppen och de upplevede också mer ånger när de väl gjort ett val. I en annan studie som också tas upp i kapitlet har man dessutom funnit att maximizers ägnade mer tid åt att jämföra sig med de som hade det bättre eller sämre (Social comparison) än dem själva. De som “scorade” högt på maximization-scale rapporterade också att de ofta jämförde saker de inte valt med sådant de valt, något som oftast ledde till ökad ånger.
Självklart är det inte så enkelt att vi är antingen maximizers eller satisficers men fundera gärna lite på dessa två grupper nästa gång du står inför ett val. En kul parentes är att jag nyligen var på en föreläsning med en annan av mina “favvo”psykologer, Fredrik Livheim, som precis som Schwartz menar att den ökade valfriheten troligtvis bidragit till ökningen av psykisk ohälsa. Om ni vill se lite sorglig statistik på detta så rekommenderar jag Folkhälsorapporten från 2009.
Läs mer om studien i: Doing better but feeling worse: The paradox of choice i Positive Psychology in Practice
Produktplacering kan förekomma på tre vis: visuellt (att produkten eller varumärket visas), verbalt (genom att varumärket nämns) eller genom en kombination av dessa två kallad Plot Placement (att väva in produkten i storyn).
Inte helt oväntat kan man tro att all produktplacering som upptäcks av tittaren är lyckad produktplacering. Så är dock inte fallet. Huruvida vi påverkas positivt av reklam och produktplacering står istället i relation till vilken grad vi uppfattar budskapet som reklam eller ej (om reklamschemat aktiveras i den kognitiva processen). Dålig produktplacering är således den som vi tydligt uppfattar som ett kommersiellt budskap, medan bra produktplacering kännetecknas av en mer subtil exponering eller genom att produkten integreras i filmens handlingen.
Hur kommer det sig då att företag fortsätter att pumpa in pengar i filmbolagen när det ofta resulterar i klumpiga och fula in-your-face placeringar à la Wall Street? Själv tror jag det beror på att både företagen och filmbolagen underskattar tittaren och konsumenten; att det i botten fortfarande finns en ”all reklam är bra reklam” inställning bland marknadschefer och beslutsfattare. En teori som idag känns förlegad och ungefär lika nyanserad som Sverigedemokraternas människosyn.
Till sist.
Jag är inte den enda som reagerade över den klumpiga produktplaceringen i Wall Street. När jag googlade på filmen snubblade jag över två intressanta artiklar som riktar svidande kritik till de övertydliga placeringarna (ja, det finns många) som förekommer i filmen. Klicka på länkarna och läs!
Har du några erfarenheter av riktigt dålig produktplacering? Eller kanske bra? Kommentera!
Skrivet av Johan Mollberg vars kandidatuppsats (skriven tillsammans med Niklas Ricaforte) “They’re not sneakers they’re wearable art” handlar om hur marknadsförare försöker påverka våra val genom just produktplacering.
Ni som läst Valbloggen tidigare har förstått att ett ökat utbud inte alltid är den bästa strategin för att öka försäljningen. I värsta fall kan effekten till och med bli den motsatta som jag bland annat talar om i den här artikeln. Jag vet inte om det bara är jag men på sistone har det dykt upp flera exempel där företag använder sina begränsade utbud som säljargument. Här är två sådana exempel:
I sin senaste kampanj skryter Lidl med sitt hela 42 cm breda utbud. Lidl:s kunder har att välja mellan Coca Cola eller Lidls:s egna Freeway-cola. Jag är tveksam till att Lidl kommer att sälja mer läskeblask på grund av detta men de kommer garanterat inte att sälja mindre iallafall. Jag gissar att tanken är att få folk att snabbt bestämma sig för vilken läsk de vill ha så att de sedan kan fortsätta att handla i resten av butiken. Om syftet är att minska decision paralys så kommer de utan tvekan att lyckas.
I senaste Wired frågar sig journallisten Steven Levy om det finns någon plats kvar för läsplattor nu när Ipad & co tågar in på marknaden. Varför vill man släppa runt på ytterligare en gadget som man dessutom INTE kan kolla sin mail på? Amazons VD Jeff Bezos menar att Kindles begränsningar också är dess styrka. “Ipads bästsäljare är Angry Birds vår är Stieg Larsson, det handlar om helt olika målgrupper, Kindle är designad för dem som vill läsa” säger Bezos i samma artikel. Förutom att den är lättare och mindre ansträngande för ögonen så är ju en av Kindles fördelar att man faktiskt slipper alla distraktioner. När jag försöker läsa böcker på min telefon så går det sällan särskilt bra, även den bästa av böcker har svårt att hävda sig mot min mail eller mot appar som Angry Birds.
Det är ingen hemlighet att jag älskar populärvetenskap och snart har jag nog läst varenda New York Times Bestseller. Ibland får jag dock ett infall och köper på mig massa böcker i kategorin “Så blev vi jätte framgångsrika, gör exakt som oss och allt kommer att bli as-bra”. Självklart kan dessa böcker vara riktigt underhållande och stundtals lärorika men ibland verkar det som att författarna till denna typ av böcker har problem att skilja vetenskapliga bevis från unika framgångssagor.
Man har det ganska bra när man har vänner som inte bara tipsar en om böcker utan också går till biblioteket och lånar böcker för att sedan låna ut dem till en själv,tack för detta Jens! Boken jag pratar om heter 
