Nu tänkte jag testa hur pass rationella valbloggens läsare är. Föreställ er följande:
Du får 20 dollar av mig som du får investera efter eget huvud i 20 “investeringsrundor”. Varje runda innebär att du antingen väljer att investera 1 dollar eller avstår från att investera och du sparar således din dollar till nästa runda. Givetvis innehåller detta ett riskmoment: efter att du investerat din dollar singlar jag slant, blir det klave vinner du 2,50 dollar, krona innebär att du förlorar din dollar. Du fattar förhoppningsvis att om du väljer att avstå från samtliga rundor går du hem med 20 dollar, helt ok kanske men vilken strategi är egentligen den bästa? Hur bör du göra med dina dollaz för att gå hem lite rikare?
Är du helt rationell väljer du att investera i samtliga rundor eftersom det förväntade värdet är 1,25 dollar i vinst per runda jämfört med den ynka dollar som du behåller om du väljer att fega. Väljer du att tillämpa denna strategi är det bara 13% risk att du slutar upp med mindre än 20 dollar. Som du lärt dig tidigare så finns det inget som vi människor hellre undviker än en förlust. Begreppet loss aversion kommer ifrån forskning där man funnit att människors val kan skifta helt beroende på om man benämner konsekvenserna av valet som en förlust eller som en vinst. I vårt fall är detta precis vad som händer när man låter friska personer bestämma hur de vill investera sina 20 dollar. Dessa personer valde att investera i 60% av rundorna. När en investering dessutom ledde till en förlust investerade personerna i snitt endast i 37% av fallen i nästkommande runda. Personerna var alltså inte bara ologiskt fega utan deras tidigare förluster färgade deras framtida investeringar på ett mänskligt men irrationellt sätt.
I mitt tidigare inlägg kunde du läsa om hur personer med skador i ventromediala frontalcortex gjorde sämre val än personer utan denna skada, nu är förhållandena det omvända. När ett dream-team av forskare ledda av Antonio Damásio gjorde investeringstestet på patienter med skador i de områden av hjärnan som har med våra känslor att göra (bl.a ventromediala frontalcortex) visade det sig att dessa känslomässigt handikappade personer var utmärkta investerare. Dessa investerade i 83,7% av rundorna och deras investeringsvilja påverkades inte alls tidigare utfall. Att sakna kontakt med sina känslor kan med andra ord eventuellt öka vårt rationella beslutsfattande. Läser man om patienten som inte kunde hitta en rationell förklaring till vilket av två datum i hans kalender som var att föredra så förstår man dock att ökad rationalitet är en ganska klen tröst för personer med skador i dessa områden.
Slutligen kan ni fundera på följande problem: Du får flytta på en av tändstickorna (alla tecken är gjorda av tändstickor) här nedan för att göra det matematiska uttrycket korrekt, hur gör du?
VI=VII + I
IV=III -I
III=III+III
I ett av fallen kickar ventromedial-patienterna kontrollgruppens ass, gissa i vilket?
Eftersom det varit ett väldigt stort fokus på hur vår omgivning påverkar våra val tänkte jag nu försöka skifta fokus till vårt inre. Givetvis har det faktum att jag just läser biologiskpsykologi påverkat denna förflyttning av fokus.
Om man börjar gräva runt bland forskning inom neurologi så dröjer det inte länge innan man stöter på namnet Antonio Damásio. Denna portugisiske forskare har levererat flera viktiga forskningsresultat när det kommer till hjärnan och beslutsfattande, många finns samlade i pop-utgåvan Descrates Error. De resultat som jag tänkte presentera kommer från Damásios forskning på personer med skador i ventromediala frontalcortex, ett område i hjärnan som ligger strax bakom näsan. Att ha ett oskadat Ventromediala frontalcortex har många fördelar, en av dessa demonstrerar Damásio när han och en av patienterna med skada på området ska komma överens om en tid för deras nästa möte. Damásio ger patienten två förslag, torsdag eller fredag nästa vecka. Patienten tar direkt upp sin kalender och börjar väga de båda alternativen mot varandra. Detta är något som håller honom sysselsatt i mer än en halv timme då han är mycket noga med att ta med alla potentiella variabler i sitt beslutsfattande. Kortfattat så kan man se det som så att personer med skada i ventromediala frontalcortex saknar tillgång till känslan att ett alternativ är att föredra framför ett annat och när man saknar denna “magkänsla” så måste man hitta någon skillnad som man kan gå på. Damásio visar i följande experiment vilka konsekvenser detta kan få:
I det så kallade Iowa gambling experiment lät Damásio och hans forskarkollegor personer dra kort från två olika högar. Varje kort angav antingen en vinst eller en förlust och manipuleringen i detta experiment var att den ena högen innehöll högre vinster men också betydligt högre förluster än den andra högen. Om man ville vinna så mycket som möjligt så gjorde man bäst i att bara dra kort från den mindre riskfyllda högen, vilket också de flesta fattade efter en stund. Det spexiga var att redan innan dessa personer förstått detta och ändrat sin strategi så gav deras kroppar stressliknande signaler så fort de sträckte sig mot den riskfyllda högen. Kroppen gav alltså signaler om att den ena högen är mer riskfylld än den andra vilket personerna efter en stund förstod på en medveten nivå och ändrade därför sin strategi. Ganska coolt om du frågar mig, nästa spexiga resultat kom när man lät personerna med skada i ventromediala frontalcortex göra testet. Dessa personer fick aldrig de stressliknande signalerna som den tidigare gruppen visade på. Deras kroppar gav dem alltså aldrig signaler om att något var skumt och de fick alltså inga ledtrådar om vilken strategi som är att föredra. Det riktigt märkliga är att dessa personer inte ens byte strategi när de väl förstått skillnaden på de båda högarna. Medan personerna utan skada byte strategi och gick över till den säkra högen fortsatte personerna med skada att plocka kort ur den riskfyllda högen. En av forskarna i studien jämförde detta beteende med en missbrukares:
“Även om missbrukaren känner till konsekvenserna av sitt beteende så misslyckas han att agera enligt detta…En skada i ventromediala frontalcortex förstör kopplingen mellan vad du vet och vad du gör”.
Ber om ursäkt för dålig uppdatering på sista tiden men efter att spenderat en vecka i Kroatien på världens största dubstepfestival var det bara naturligt att ta en kortare paus från bloggandet. Dessutom har det faktum att Psykologstudent 10 närmar sig med stormsteg hindrat mig från att engagera mig i så mycket annat.
Nu är det bara två dagar kvar till valet och även om Valbloggen inte främst fokuserar på detta val så är det ju givetvis något som måste kommenteras. Detta har jag tidigare gjort här och så sent som för några dagar sedan blev jag uppringd av Godmorgon, världen! i P1 och ombads ge några tips till de som ännu inte bestämt sig för vem de ska rösta på. Självklart var detta oerhört smickrande och jag hoppas att mina korta och smått förvirrade tips kan hjälpa någon. Lyssna gärna på programmet, det sänds mellan 9-12 på valdagen och Valbloggen bör dyka upp någon gång under första timmen. Nu när jag haft lite mer tid att betänka denna fråga så är mitt tips till obestämda väljare att gå in på Valpejl och jag ska berätta varför detta är det bästa ni kan göra:
Valpejl hjälper dig att sålla bland alla möjliga alternativ. Som jag nämnt här så har vi människor väldigt svårt att välja ur stora utbud. Sannolikheten att du ska drabbas av så kallad Decision paralys ökar ju fler alternativen blir. Om du ännu inte bestämt dig så kanske du med andra ord inte ska försöka sätta dig in i personvalet. Med hjälp av Valpejl så kan du även välja att strunta i hela partier vilket kanske också underlättar ditt beslut. Är du trött på att ha Lisebergskaninen som utbildningsminister så bör du alltså inte kryssa i Fp och så vidare….
Som Barry Schwartz poängterar i mitt favorit Ted-klipp är en av valfrihetens baksidor att vi numera kan välja mellan oändligt mycket saker men att de ofta är väldigt snarlika. Att bestämma sig för något när allt ser likadant ut är en konst och jag gissar att många har svårt att hitta skillnaderna mellan kandidaterna. Det är i alla fall detta som min goda vän Erling Bronsberg syftar på i sin låt Akromatopsi. På Valpejl kan du fokusera på just dina hjärtefrågor och på så vis hitta de skillnader som är viktiga för dig.
När du gör Valpejls valenkät har de alltid med argument för och emot varje påstående. Jag gissar att vissa där ute anser att denna information är bristfällig och att argumenten är lite “iffy”. Visst är detta något som kan göras mer sofistikerat men att få höra både för- och emotsidan är säkerligen något som kan motverka gruppolarisering. Detta fenomen innebär personers åsikter tenderar att bli mer extrema när de diskuteras i grupp. Då främst i en grupp där medlemmarna redan har ganska snarlika åsikter från början. Om du lutar åt att lägga din röst bör du alltså INTE gå på ännu en muf-fest utan snarare stanna hemma och läsa lite Röd-gröna bloggar. Du kommer troligtvis inte få “Monafebern” men detta är ett ypperligt sätt att motverka inskränkthet.
Att jag hyllar Valpejl beror inte på att jag blivit intervjuad i SR, inte på ett medvetet plan åtminstone.
Denna bok är skriven av en av mina favorit-tänkare, Malcom Gladwell. Precis som det mesta här på Valbloggen så handlar Blink om beslutsfattande men just sådana beslut som fattas på några millisekunder, så snabba att beslutsfattaren sällan ens lägger märke till att han/hon fattat ett beslut.
Gladwell menar själv att Blink handlar om den typen av tänkande som bland annat sker under en improvisationsteater. För att ett sådant framträdande ska lyckas så måste skådespelarna vara extremt duktiga på att fatta beslut utan att ha någon som helst koll på vad som kommer att hända härnäst. Solskenshistorier om när folk kunnat utnyttja sin expertis för att just fatta sådana beslut varvas med tragiska händelser om när personers första instinkt fått förödande konsekvenser.
Givetvis kan man också läsa om massa härlig forskning inom området så som forskaren Paul Ekman som kartlagt över 3000 ansiktsuttryck och som lärt sig att utföra flera av dessa på begär. Ekman är även en mästare på att uppfatta och bedöma så kallade mikro-uttryck, det vill säga uttryck så små att de knappt går att se men som kan säga väldigt mycket om personen som gör dem.
Blink är tyvärr inte lika fängslande som Gladwells Outliers även om den beskriver något som vi troligtvis gör flera gånger per dag på ett nytt sätt. Att många av våra beslut är snabba och inte sällan grundade på vissa stereotypa föreställningar är förstås ganska tragiskt men att samtidigt få höra om hur experter genom år av träning lärt sig att fatta lika snabba men korrekta och opartiska beslut är ändå ganska awesome.
I år fick vi ännu en gång se ett fotbollsmästerskap där många av matcherna avgjordes på grund av den mänskligafaktorn. De som menar att fotbollen ska hänga med i teknikutvecklingen och införa videodomare fick ammunition till sina argument och motståndarna till detta fick ännu en gång påpeka att det är just detta som är tjusningen med sporten. Oavsett vad man tycker så är nog alla överens om att jobbet som fotbollsdomare på toppnivå är ett extremt krävande arbete som långt ifrån vem som helst kan klara av. Min övertygelse om detta är efter att ha sett Kill the referee starkare än någonsin.
I filmen får vi följa de domare som blivit utvalda att döma EM 2008. Även om domarens liv utanför planen är väldigt intressant så är det just sekvenserna från matcherna som fångade mig mest. Filmskaparna har fått tillgång till den radio-kommunikation som domarteamet har under matchen. Här får man se att det ofta ligger en kort och intensiv diskussion mellan huvuddomaren och dennes tre assistenter innan denne slutligen fattar ett beslut. “Hörna!”, “Är du säker?”, “Ja från min vinkel kan det inte vara något annat”, “Ok, hörna”. Inte nog med att domaren ständigt ställs inför svåra beslut, dessa måste fattas snabbt och med vetskapen att det inte finns någon ångerrätt. När det dessutom spelas upp repriser kort efter varje incident som domaren inte får ta hänsyn till så förstår man vilket mentalt krävande jobb det är att vara fotbollsdomare. Att de inblandade domarna är lika stora tävlingsmänniskor som planens övriga 22 spelarna är med andra ord inte så konstigt.
Filmens titel kommer ifrån ett citat av polens premiärminister riktad mot den brittiske domaren Howard Webb som blåst straff för Österrike i matchen mot just Polen. Detta var bara ett av många dödshot som riktades mot Webb och hans familj som en följd av hans beslut. En domares jobb handlar alltså om att fatta snabba och korrekta beslut, utan någon som helst möjlighet att ångra sig samtidigt som denne är väl medveten om vilka konsekvenser ett felaktigt eller “orättvist” beslut kan få.
Som dokumentär är filmen toppen, som val-film superb!
Denna bok är skriven av en av mina favorit-tänkare, 
