Tragiskt men sant så är neuropsykologisk forskning en bristvara på Valbloggen. Jag vet inte om det är svårigheten att förstå denna typ av forskning tillräckligt mycket för att kunna skriva om den på ett lite “poppigt” som är problemet men det finns ett problem. Jag vill försäkra er som läser om att det iallafall inte handlar om intressebrist, tro mig det finns där men jag är nog lite för dum för att förstå denna typ av forskning ordentligt. Det finns säkerligen någon annan där ute som kan detta fält bättre, snälla hör av dig! Vi vill veta mer!
En person som definitivt vet mer om området är neuropsykologins Pavarotti (citat Stefan Hansen). Personen jag syftar på går under namnet Antonio Damasio och är som ni förstår kattens pyjamas när det kommer till vad som händer i hjärnan. Jag har läst denna bok samtidigt som jag läst biologisk psykologi och boken har fungerat som ett perfekt komplement till en redan perfekt kurs. Mitt problem med neuro är att även om det man lär sig är 100% intressant så blir det ibland lite för mycket på cellnivå och mindre av vad som faktiskt händer om man får ett järnrör genom frontalloben (jag vet att ni alla vet vad som händer). Descartes Error löser detta problem eftersom den är fylld med exempel på personer som Damasio mött som skadat något område av hjärnan.
Ett av mina favorit områden i hjärnan är ventrala frontalcortex, du kan till exempel läsa om min fascination för denna del här. Damasio som bl.a arbetar med patienter med skador på detta område delar med sig av mängder av tragiska historier från dessa personers liv. Extremt förenklat så kan man säga att personer som skadat ventrala frontalcortex tappat all förmåga att fatta korrekta beslut, i övrigt är de relativt normalfungerande. Vad gör man när en framgångsrik investerare helt plötsligt börjar investera i helt galna projekt? Om man läser boken så visar det sig att det ofta dröjer allt för länge innan någon kopplar ihop personens nya beteende med den där hjärnskadad som han/hon “drog på sig” för ett par månader sedan, konsekvenserna blir minst sagt förödande…
När jag gick i gymnasiet praktiserade jag på Greenpeace vilket troligtvis var en av de mest lärorika månaderna under min skolgång. En av uppgifterna jag hade var att få diverse siter att hjälpa oss att uppmärksamma vår kampanj “Save the wales” eller nått i den stilen. Tanken var att under en dag få så många som möjligt att gå med i vår maillista som senare skulle användas för att utföra “mailbombs-attacker” på företag som ägnade sig åt valfångst. Som ni hör så låter detta väldigt 1.0 och mycket riktigt så var detta en tid innan Facebook-grupper, virala kampanjer och Anton Abele.
En av de siter som lät oss annonsera gratis var Playahead (minns ni?) och när vår val-dag var över hade över 9000 (!) personer klickat på vår bannern på playahead.se. Av dessa så var det dessvärre bara 128 som faktiskt valde att gå med i vår maillista. Detta gav upphov till många diskussioner på kontoret och frågan om hur man får folk att stödja/följa/”likea” saker har sedan dess varit ett personligt intresse.
I sitt sommarprat nämnde Nicklas Lundblad på Google att fördubblingshastigheten av information i världen snart kommer att vara nere på ett år. All information som finns kommer alltså att ha fördubblas på ett år, det obegränsade utbudet är med andra ord snart en realitet. Frågan är hur vi ska kunna välja från detta utbud? Min spaning är att Twitter- och Facebook-sharing bara är början och att vi kommer att se mer sofistikerade “valtjänster” så som Hunch inom en snar framtid.
Följande passage ur Chris Andersons artikel The Web is Dead gav mig en tankeställare.
Blame human nature. As much as we intellectually appreciate openness, at the end of the day we favor the easiest path. We’ll pay for convenience and reliability, which is why iTunes can sell songs for 99 cents despite the fact that they are out there, somewhere, in some form, for free. When you are young, you have more time than money, and LimeWire is worth the hassle. As you get older, you have more money than time.
Texten satte fingret på något som pågått i min värld ett bra tag nu utan att jag ens stannat upp och funderat över det. Efter att ha läst Andersons artikel var jag tvungen att gå igenom mina ituneskvitton vilket gick relativt snabbt eftersom jag mycket riktigt köpte min första låt där ifrån så sent som för ett år sedan. Självklart säger mitt beteende ingenting om utvecklingen i stort men det är väldigt kul att stanna upp och reflektera över det faktum att min tid har, i vissa fall, blivit viktigare än sakers pris. Alla som är någorlunda hemma på “internet” vet att det alltid finns ett alternativ som är gratis, det handlar bara om ork och google-skillz.
Det är naturligtvis inte bara på internet som äldre och yngres val går isär och utvecklingen är som sagt inget nytt fenomen, det coola är att detta innebär att det kan läggas till ett antal frågor på vuxenpoängs-formuläret. Här är några av mina senaste val som pekar på att jag börjar bli vuxen:
- Jag har köpt programlicenser
- Väljer att läsa pappersutgåvan istället för nätupplagan av Svd
- Jag har förbokat Kanyes nya skiva på Itunes trots att den med största sannolikhet dyker upp som en torrent när som helst, frågan är vart?
Ni unga och gamla väljare där ute får gärna dela med er av liknande exempel! Frågan om denna utveckling dessutom till viss del är orsaken till detta?
Published on
October 26, 2010 in
blogg.
Eftersom jag haft fullt upp med konferensen Ps10 de senaste veckorna har jag tyvärr inte haft tid att uppdatera bloggen men nu är det äntligen dags för nya inlägg om beslutsfattande och valmöjligheter i en värld med ett ständigt ökande utbud. Efter helgens konferens så har jag bestämt mig att Valbloggen ska ta en lite ny inriktning, temat är fortfarande det samma men jag tänkte tillåta mig själv att komma med fler personliga reflektioner. Tanken med bloggen var från början att, likt The Frontal Cortex, skriva på ett begripligt och tillgängligt sätt om forskning kring val. Jag har dock märkt att motivationen för detta ibland tryter och att jakten på spännande artiklar blivit mer av ett jobb en ett faktiskt intresse. Självklart kommer jag att fortsätta med denna typ av inlägg men som jag nämnde ovan så kommer det att bli mer personliga iakttagelser av utvecklingen kring valfrihet, beslutsfattande och ökade utbud.
Jag vill tacka Jonas Mosskin för att du hjälpte mig att komma till denna insikt och för de tips om hur man upprätthåller intresset för att fortsätta blogga, det blir helt klart en mer lust styrd valblogg framöver. För er som inte läst Jonas blogg rekommenderar jag att ni börjar med hans inlägg om boken Connected, en bok som även jag skrivit om tidigare.
Något som jag också hoppas att kunna skriva om mer är vad det ökade utbudet gör med vårt psykiska välmående. En av de många fantastiska föreläsare vi bjudit in till Ps10 var Fredrik Livheim som bl.a. arbetar med stress hos ungdomar. Fredrik visade en hel del skrämmande statistik på hur ohälsa bland ungdomar blivit allt vanligare och en av anledningarna till detta , menade han, är att valfriheten blivit allt större. Precis som Barry Schwartz så konstaterade Livheim att ju större utbudet är desto större är risken för att vi blir besvikna och att vi då klandrar oss själva.
Alltså för att sammanfatta de förändringar som kommer att ske:
- Mer inlägg där jag själv reflekterar kring valmöjligheter.
- Mer inlägg om valmöjligheter som en orsak till ökad psykiskt ohälsa
- Mer inlägg baserade på lust principen (jag skriver om det jag vill skriva om och inte om det jag tror att jag bör skriva om).
- Mer inlägg!
Skulle vara jätte kul om ni som läser bloggen hade synpunkter på denna nya strategi. Lämna gärna kommentarer här eller på Valbloggens Facebook-grupp. Ni som känner mig veta att jag älskar att sprida länkar så om du vill ta del av annat val-relaterat på nätet så föreslår jag att du “likear” gruppen och börja följa flödet.
Jag på Ps10. Tack för fotot David Brohede!
Man behöver inte leta länge innan man stöter på ett psykologiskaexperiment vars tillvägagångssätt idag troligtvis ses som lite “iffy”. De flesta lär har hört talas om hur Stanley Millgram studerade lydnad genom att låta försökspersoner utdela “elchocker” till en konfederat i en tveksam lärare-elev-situation. Eller om hur Philip Zimbardo skapade sitt eget fängelse i Stanfords källare. En nybliven favorit bland dessa tveksamma experiment är från 1968 och utfördes av forskarna Latane och Darley. Syftet med denna studie var att se hur individens agerande påverkas av personer i deras omgivning.
Forskarna lät försökspersonerna vänta i ett rum innan “experimentet” skulle utföras, vad försökspersonerna inte förstod var att experimentet började så snart de satte sig i detta väntrum. Medan personerna väntade började rummet långsamt fyllas med rök och det forskarna ville se var hur lång tid det tog innan personerna gick ut ur rummet och rapporterade detta rökintrång. I snitt tog det 2 minuter innan personerna rapporterade röken, vilket 75% av deltagarna gjorde.
Det mest spännande resultatet hittar man när man tittar till de två andra betingningarna som vissa av försökspersonerna utsattes för. I den ena gruppen fick personen vänta tillsammans med två andra som var införstådda i experimentet och som dessutom hade fått order om att nonchalera det faktum att rummet det satt i fylldes med rök. Av de tio personerna som utsattes för detta var det endast en (!) som gick ut och rapporterade röken. Resten satt alltså kvar i rummet som när experimentet väl avbröts var ordentligt rökfyllt.
Den sista gruppen var det återigen 3 personer som befann sig i rummet men denna gång var samtliga försökspersoner, dvs inga skådespelare som fått order om att strunta i röken. Trots detta så var det bara 3 personer som rapporterade röken av totalt 24 stycken.
Säga vad man vill om metoden men experimentet exemplifierar det faktum att vi hela tiden letar efter ledtrådar från andra som skvallrar för oss hur vi ska agera i situationer på ett lysande sätt. Detta kan ju vara bra att tänka på nästa gång du har chansen att agera vardagshjälte, folk bryr sig men det väntar bara på att någon ska visa att det är ok att bry sig.
