I boken Switch: How to change things when change is hard så skriver Chip och Dan Heath om exakt det som står i underrubriken det vill säga om förändring. Boken, som jag skrivit om tidigare, talar om för oss hur vi kan förändra beteenden genom att titta på dessa utifrån tre olika nivåer. Författarna har döpt dessa till Direct the rider, Motivate the elephant och Shape the Path, boken är uppdelad efter dessa. I samband med ett annat uppdrag fördjupade jag mig lite i referenserna till den sista delen som handlar om hur man kan förändra beteenden genom att ändra miljön där dessa yttrar sig. Denna läsning lämnade mig smått förvirrad och en aning uppgiven. Mycket av det som skrivs här på Valbloggen handlar om att våra beteenden är extremt påverkbara, men efter att ha köttat igenom ett tiotal studier på temat känns de alla som något av en bluff. Är vi verkligen så lätt påverkade? Kan det vara så att alla studier som berörts i de böcker jag läst är gjorda på suckers som inte är representativa för resten av befolkningen??
Tyvärr är svaret på den sista frågan med högsta sannolikhet nej. När man läser om hur 50% av personerna på en arbetsplats valde att inte fylla i sin timrapport för att de tog mer än 10 sekunder att komma fram till sitt tidkort (tänk wizard) så börjar man dock undra. Eller varför inte om hur storleken på en popcornbägare fick människor att trycka i sig larviga mängder popcorn? Eller hur ett lands tillgång på organdonatorer inte beror på hur generösa medborgarna är utan på hur det formulär man fyller i när man ska gå med i donationsregistret ser ut.
Naturligtvis är det dumt att bli frustrerad över att så många blir lurade av saker i sin miljö. Detta innebär ju faktiskt att man kan få igenom ganska radikala förändringar med relativt små medel. Kanske skulle vi ha mer överseende med SJ:s förseningar om vi alla kunde njuta av en film under resans gång? Det kanske till och med hade räckt med lite glögg när man passerat Skövde?
Tipset är små-slutet från Rory Sutherland, kolla hans TED-talk här nedan.
