Precis som duktiga föreläsare på universitetet så är organdonatorer en bristvara i Sverige så väl som i övriga världen. Även om processen att faktiskt bli en organdonator innehåller flera steg så börjar den alltid med att personen i fråga måste ta ställning och säga “ja jag vill ingå i donationsregistret”. Det är just här som forskarna Eric J.Johnson och Daniel Goldstein funnit enorma skillnader mellan olika europeiska länder. Jag vill först påminna om att det handlar om hur många av de tillfrågade som på något sätt väljer att gå med i donationsregistret. Utifrån olika länders donationsregister så har ovanstående forskare bland annat funnit att i Sverige så samtycker ca 85% av de tillfrågade när det kommer till att gå med i donationsregistret, för Danmark är siffran ca 4%. Vad beror då denna skillnad i samtycke på? Självklart på väldigt mycket, men det kan vara svårt att hitta någon konkret orsak till varför vi svenskar mer än gärna skänker våra organ till bättre behövande den dagen vi ser ljuset medan danskarna hellre ser dem bli till aska. Johnson och Goldstein tror sig funnit en förklaring som de redogör i rapporten Do defaults save lifes? (2003).
Formulär innehåller många gånger ett så kallat no-action-alternativ. Precis som namnet avslöjar så blir detta alternativ valt om man helt enkelt väljer att inte göra någonting. Just sådana alternativ är väldigt populära av många skäl bland annat för att de innebär att man bara behöver acceptera det. Detta kan låta banalt men om man funderar på skillnaderna mellan no-action och “action” så blir de i min mening ganska stora. Det är alltid lättare att acceptera ett alternativ än att aktivt ta ställning till ett, det senare kräver för det första mer energi. En av de möjliga förklaringarna som författarna till artikeln ger är att gå med på alternativet innebär att man ändrar på något, status quo ändras. Enligt författarna så kan detta ses som en uppoffring och alla som känner till begreppet loss aversion vet att vi människor avskyr förluster bra mycket mer än vad vi värderar motsvariga vinster. Jag kan tycka att denna parallell är något långsökt men loss aversion är ett intressant fenomen som jag definitivt ska skriva mer om så därför måste det ändå nämnas.
Vad har då detta med organdonationer att göra? Jo, det Johnson och Glodstein fann när det jämförde ländernas formulär så var det just de länder där folk i stor utsträckning valde att gå med i donationsregistret (exempelvis Sverige) som hade formulär som såg ut enligt följande:
“Kryssa i rutan om du inte vill delta i donationsprogrammet”
I de länder med liten uppslutning (såsom Danmark) fick man istället ta ställning till följande alternativ:
“Kryssa i rutan om du vill delta i donationsprogrammet”
Oavsett formulär så väljer en klar majoritet att inte kryssa i rutan vilket visar sig få ganska stora konsekvenser. Det här är bara ett av många spännande exempel på hur en frågas inramning kan bestämma svaret, något som jag också kommer att skriva en hel del om. Frågan är om det här är något som bör utnyttjas? Det finns mängder med psykologiskforskning om hur människor gör val men finns det tillfällen då man har rätt att använda sig av dessa? Helgar ändamålen någonsin medlen?
