Tragiskt men sant så är neuropsykologisk forskning en bristvara på Valbloggen. Jag vet inte om det är svårigheten att förstå denna typ av forskning tillräckligt mycket för att kunna skriva om den på ett lite “poppigt” som är problemet men det finns ett problem. Jag vill försäkra er som läser om att det iallafall inte handlar om intressebrist, tro mig det finns där men jag är nog lite för dum för att förstå denna typ av forskning ordentligt. Det finns säkerligen någon annan där ute som kan detta fält bättre, snälla hör av dig! Vi vill veta mer!
En person som definitivt vet mer om området är neuropsykologins Pavarotti (citat Stefan Hansen). Personen jag syftar på går under namnet Antonio Damasio och är som ni förstår kattens pyjamas när det kommer till vad som händer i hjärnan. Jag har läst denna bok samtidigt som jag läst biologisk psykologi och boken har fungerat som ett perfekt komplement till en redan perfekt kurs. Mitt problem med neuro är att även om det man lär sig är 100% intressant så blir det ibland lite för mycket på cellnivå och mindre av vad som faktiskt händer om man får ett järnrör genom frontalloben (jag vet att ni alla vet vad som händer). Descartes Error löser detta problem eftersom den är fylld med exempel på personer som Damasio mött som skadat något område av hjärnan.
Ett av mina favorit områden i hjärnan är ventrala frontalcortex, du kan till exempel läsa om min fascination för denna del här. Damasio som bl.a arbetar med patienter med skador på detta område delar med sig av mängder av tragiska historier från dessa personers liv. Extremt förenklat så kan man säga att personer som skadat ventrala frontalcortex tappat all förmåga att fatta korrekta beslut, i övrigt är de relativt normalfungerande. Vad gör man när en framgångsrik investerare helt plötsligt börjar investera i helt galna projekt? Om man läser boken så visar det sig att det ofta dröjer allt för länge innan någon kopplar ihop personens nya beteende med den där hjärnskadad som han/hon “drog på sig” för ett par månader sedan, konsekvenserna blir minst sagt förödande…
Denna bok är skriven av en av mina favorit-tänkare, Malcom Gladwell. Precis som det mesta här på Valbloggen så handlar Blink om beslutsfattande men just sådana beslut som fattas på några millisekunder, så snabba att beslutsfattaren sällan ens lägger märke till att han/hon fattat ett beslut.
Gladwell menar själv att Blink handlar om den typen av tänkande som bland annat sker under en improvisationsteater. För att ett sådant framträdande ska lyckas så måste skådespelarna vara extremt duktiga på att fatta beslut utan att ha någon som helst koll på vad som kommer att hända härnäst. Solskenshistorier om när folk kunnat utnyttja sin expertis för att just fatta sådana beslut varvas med tragiska händelser om när personers första instinkt fått förödande konsekvenser.
Givetvis kan man också läsa om massa härlig forskning inom området så som forskaren Paul Ekman som kartlagt över 3000 ansiktsuttryck och som lärt sig att utföra flera av dessa på begär. Ekman är även en mästare på att uppfatta och bedöma så kallade mikro-uttryck, det vill säga uttryck så små att de knappt går att se men som kan säga väldigt mycket om personen som gör dem.
Blink är tyvärr inte lika fängslande som Gladwells Outliers även om den beskriver något som vi troligtvis gör flera gånger per dag på ett nytt sätt. Att många av våra beslut är snabba och inte sällan grundade på vissa stereotypa föreställningar är förstås ganska tragiskt men att samtidigt få höra om hur experter genom år av träning lärt sig att fatta lika snabba men korrekta och opartiska beslut är ändå ganska awesome.
Läste nyligen ut Switch: how to change things when change is hard. Boken är skriven av Dan och Chip Heath som i de 258 sidorna ger oss exempel på hur personer lyckats få till förändringar trots att de sågs som nästintill omöjliga. Till skillnad från tidigare boktips så handlar denna bok mer om att inspirera och utbilda läsaren i hur man förändrar saker än om att ge en presentation av den forskning som rör området. Författarna lyckas med en enkel metafor konkretisera hur förändring går till och trots att detta stundtals kan verka banalt så kan jag inte tänka mig en bättre beskrivning.
Bröderna Heath liknar vårt förnuft med en ryttare som försöker rida på en elefant, som i sin tur symboliserar våra känslor. Elefanten och ryttarens väg är själva situationen som man befinner sig i, där själva förändringen äger rum. Boken utgår ifrån dessa tre delar och börjar därför med hur man styr ryttaren. Exempelvis så får man reda på hur man kan utforma handlingsplaner med hjälp av att söka efter framgångsrika fall bland den grupp eller situation där man försöker få igenom en förändring.
Nästa del handlar om hur man motiverar elefanten, i denna del får man bland annat se hur en brasiliansk burk-tillverkare blev ett av landets mest innovativa företag. Den sista delen fokuserar på själva situationen och de hinder som kan finnas i den. Genom att ge en högst pedagogisk beskrivning av det fundamentala attributions problemet så gör författarna det väldigt tydligt för läsaren att det ofta är situationen och inte personer som motverkar förändring. Personligen så fann jag historien om amerikanska Vietnam-veteraner och missbruket bland dessa som den bästa illustreringen av detta. Under kriget var narkotika högst förekommande bland de olika förbanden, i en undersökning visade det sig att ungefär hälften av soldaterna testat narkotika minst en gång. Till detta hör också att en femtedel av dessa gjorde det under deras första vecka i Vietnam. Solstrålen i denna historia är att de flesta soldaterna blev av med sitt missbruk när de var tillbaka i USA. Heath bröderna menar att detta är ett resultat av situationen som soldaterna befinner sig i. När de var borta i Vietnam så var det högst vanligt att använda droger, åtminstone om man jämför med hur det var hemma i Amerika. Om man lyssnar på detta resonemang så kanske man inte ska vara allt för orolig för sin vän när denna beställer in en “Mushroom-shake” på Full Moon Party i Thailand. Sannolikheten för att din vän bara påverkats av situationen är betydligt större än att denna skulle givit upp sitt liv som medelklass-barn för att istället ägna sitt liv åt hippie-konster.
Om du vill ha en bättre recension av boken föreslår jag att du läser denna skriven av Oskar Henriksson på Psykologifabriken. Helt klart ett bra val!
Jag lovar att snart läsa en skönlitterär bok, så fort jag läst Blink så blir det Strindberg för hela slanten. I väntan på August har jag nyligen läst ännu en pop-vetenskaplig bok, denna gång är det beteendeekonomen Dan Ariely som står som författare.
Predictably Irrational är en bok som bygger på föreställningen att våra handlingar just är irrationella och motsägelsefulla. Dan Ariely redogör resultat från en uppsjö av experiment som styrker påståendet från förra meningen. Många av dessa experiment känner man igen om man läst liknande böcker förr och boken känns stundtals som en repetition. Detta vägs dock upp av genomgångarna av de experiment som Ariely själv varit med och utformat. När man läser om dessa studier så blir det väldigt tydligt hur kreativt det kan vara att forska inom samhällsvetenskap. Här är två exempel på sådana studier:
För att ta reda på hur ens beställning på en restaurang påverkas av det sällskap man är med och dessas beställningar agerade Ariely under två kvällar kypare på en av de lokala student-pubarna vid hans universitet. Genom att antingen låta personerna i ett sällskap beställa muntligt framför alla eller privat genom att fylla i en lapp kunde Ariely och hans kollegor bl a studera huruvida personerna vid bordet påverkade varandra. Man lät personerna dessutom fylla i ett formulär om hur mycket de hade uppskattat det som de beställt. Till saken hör att det som personerna hade att välja var ett antal ölsorter som puben ville “bjuda” på. Hur Ariely lyckades övertala MITs ledning att ge forskarlaget 1 400$ att köpa öl för ges ingen förklaring.
En annan intressant studie handlade om val man gör när man är sexuelltupphetsad. Studien inleddes med att Ariely lät några studenter på Berkeley svara på ett antal frågor från ett formulär medan de föreställde sig att de var sexuelltupphetsade. De fick bland annat svara på hur viktigt de ansåg att det var att ha säkert sex, om de kunde tänka sig att ha sex med en person som var över 60 år och om de kunde föreställa sig att bli sexuelltattraherade av ett djur. Några månader efter att de fått svara på dessa frågor var det dags för den andra fasen av studien. Denna gång ombads försökspersonerna återigen att svara på samma frågor som tidigare men nu fick de hjälp med den sexuellaupphetsningen. Jag ska inte gå in på detaljer med de instruktionerna de fick var att de måste vara ensamma och att se till så att de inte kunde störas, dessutom fick de fick en Macbook inplastad i glad-pack som hjälpmedel. Resultaten redogörs tydligt i boken och de är minst sagt intressanta.
Predictably irrational är trots vissa repetitioner en bok som är rakt igenom intressant. Trots att man matas med experiment så blir det aldrig långrandigt eftersom Ariely varvar dessa med briljanta reflektioner av det samhälle vi lever i och de människor som befolkar det. Boken är som ni säkert förstått mer en bok om beteenden, i synnerhet irrationella sådana, än en bok om beslutsfattande. Men eftersom mycket av beteendeekonomin handlar om just hur vi fattar beslut så finns det givetvis mängder att lära av denna bok. Två saker som jag tar med mig är lärdomar om människors svaghet för ordet gratis samt varför det alltid blir konstig stämning när man erbjuder sig att betala sin vän/släkting efter att man blivit bjuden på middag hemma hos denna. Den senare visste jag redan men om du vill veta varför denna handling sällan är uppskattad så föreslår jag att du läser boken.
Med Nudge: Improving Decisions About Health, Wealth, and Happiness visar författarna Richard Thaler och Cass Sunstein hur man med hjälp av psykologisk- och ekonomiskforskning kan påverka människor så att de gör “bättre” val. Författarna är sanna libertarianer och verkar avsky statlig reglering och lagstiftande som begränsar människors valmöjligheter. Den genomgående devisen är därför att desto mer valmöjligheter desto bättre, samtidigt som det inte är något fel att ge människor en hint om vilket som är det bästa alternativet. Det är just detta som är en nudge.
Thaler och Sunstein är två mycket erfarna forskare som båda är verksamma på University of Chicago. När det kommer till forskning om beslutsfattande så har de bland annat samarbetat med Daniel Kahneman vilket kan ses lite som att göra en skiva tillsammans med Rick Rubin eller någon annan demonproducent. Det är bland annat denna erfarenhet som gör Nudge till en så pass läsvärd bok, författarna kan sin forskning och vet hur man förklarar den på ett roligt sätt. För en tid sedan skrev jag om hur antalet organdonatorer kan öka beroende på hur frågan om man vill vara med i donationsregistret ställs, samma exempel tas upp i Nudge fast något bättre beskrivet…
Precis som titel avslöjar så får man en genomgång av hur man kan få människor att spara mer, leva sundare och hur man ökar deras frihet, organdonations studien är som sagt ett exempel som berörs. Min favorit del i boken är dock den om det svenska pensions systemet och vad som gick fel när svenskarna helt plötsligt själva fick välja vart de ville placera sina pensionspengar. Vårt pensionssystem är ett lysande exempel på ett maximerade av valmöjligheter, när systemet introducerades 2001 så fanns det över 456 fonder att välja mellan och antalet har bara ökat sedan dess. De amerikanska forskarna menar att tanken med systemet var god men att det på många sätt kan ses som ett totalt misslyckande, och de har siffror som kan backa upp deras påståenden. För det första så visar de att de som gjorde ett aktivt sällan gjorde så värst bra sådana. För det andra så verkar det som att antalet som gör ett aktivt val ständigt minskar, den senaste mätningen man har visar att endast 8 % väljer att utforma sin portfölj själv. Det kan kanske verka lite motsägelsefullt att man vill uppmuntra fler att själva välja vart man vill placera sina pengar samtidigt som just dessa placeringar visat sig vara bland de sämsta. Det Thaler och Sunstein menar är att det är informationen och utformningen som det är fel på och inte svenskarnas förmåga att förbättra sina förutsättningar inför pensionen.
Bortsett från exemplet om det svenska pensionssystemet så handlar det mesta i boken om USA och hur man kan ändra diverse saker för att förbättra amerikanernas liv. Personligen tycker jag om att få en inblick i den amerikanska inrikespolitiken och livet på andra sidan Atlanten men jag har full förståelse om att detta intresse inte delas av alla. Även om du faller in på den senare beskrivningen så är boken fortfarande läsvärd, se den som ett exempel på tillämpad psykologi när den är som bäst.
Så här i “Iphone 4-dagar” så känns det läge att tipsa om en klassiker. Nextopia kom ut 2008 och är skriven av Handelshögskolans Micael Dahlén och är perfekt för alla som gillade Funky Business och Freakonomics. I boken så skriver Dahlén om hur det är att leva i ett samhälle som styrs av förväntningar, ett samhälle där jakten på det senaste är det som driver oss framåt. Han funderar över hur det kan komma sig att Iphone redan månader innan lansering utnämndes till årets mobiltelefon(!) och varför människor har allt svårare att förbli lyckligare när verktygen för att bli lycklig aldrig varit tillgängligare?
Det är just den ökade tillgängligheten som orsakat denna “förväntans-hets” , i det samhälle som vi idag lever i kommer det alltid komma något som är snabbare, billigare och snyggare och sannolikheten att detta redan är här imorgon har aldrig varit högre. Dahlén kommer med många spännande tankar men en av mina favoriter är den om hur produkter idag tvingas konkurrera med framtida, ännu inte skapade produkter. Vem har till exempel inte hört någon säga “jag väntar med att köpa en ny telefon tills den rätta tekniken är här”. Är inte detta en märklig sak att säga? För ett par år sedan ja, men efter att ha läst Nextopia så inser jag att detta är “the way of the future”.
Boken är mer av ett konstaterande än guide till att vara lycklig på 2000-talet men den visar att just det senare blivit allt svårare. När de prylar man köper idag konkurrerar med morgondagens gagets så finns det väl ingenting som säger att ens relationer, fritidsintressen och arbete inte kan gör det samma? Visst är jag lycklig i min relation idag men kanske så finns det någon där ute som är bättre för mig? Man kanske borde “regga” sig på Spraydate bara för att se efter…
Eftersom du läser ett inlägg skriven på “Valbloggen” så förutsätter jag att du precis som jag intresserar dig för beslutsfattandets magiska värld. Om du dessutom tillhör dem som samlar på böcker med texten “New York Times Bestseller” tryckt på framsidan samt har en förkärlek för böcker med oberoende kapitel som ofta börjar i stil med “I was flying a Boeing 737 into Tokyo Narita Int. Airport when the left engine caught on fire” så är detta boken för dig.
Ovanstående beskrivning passar bra in på mig själv så därför kan jag inte påstå annat än att How We Decide helt klart är en läsvärd bok. För den oinsatta så är boken en perfekt grundkurs i kognition som rör just beslutsfattande. Om du redan är bekant med ämnet så kan du se boken som en underhållande repetition av vad du lärde dig när du läste Psykologi 1. Lehrer lär oss bland annat varför dopaminbrist kan få förödande konsekvenser och vad förankringspunkter innebär i praktiken. Det fina med böcker som denna är att lärandet sker med hjälp av diverse häpnadsväckande exempel så som lågstadieläraren som spelar bort allt hon äger eller professorn som sadlar om till pokerproffs-so you know it’s good!
Ytterligare en fördel med denna typ av böcker är att författarna ofta presenterar kända och mindre kända experiment på ett lättsamt och begripligt sätt, How We Decide är inget undantag. Just detta är något av det som jag uppskattar mest med boken och dess släktingar. Att läsa vetenskapliga artiklar är inget jag går igång på men de blir betydligt enklare att ta sig igenom när man först fått läsa pop-versionen av dem.
Detta blev nog ingen vidare sammanfattning så jag föreslår att du läser boken istället, det går fort. För den som vill ha mer så bloggar Jonah Lehrer nästan dagligen på The Frontal Cortex och man kan dessutom hitta mängder av hans artiklar på Wireds hemsida.
