Jag har tidigare nämnt decision paralys, dvs hur ett stort utbud kan hindra oss från att välja något. Alla som sett Barry Schwartz TED-föreläsning är säkerligen bekanta med fenomenet och jag gissar att så gott som alla kan känna igen sig i hur det känns att välja bland tusentals utbildningar, jeans eller sylt-sorter. I den senaste boken jag läste, Switch, hittade jag ett lysande experiment som visar hur ett ökat utbud kan förlama oss.
Läkaren Donald Redelmeier och psykologen Eldar Shafir ställde en grupp läkare inför följande scenario:
En 67-årig patient lider av så allvarliga smärtor i höften att man nu måste överväga att utföra en höftleds-operation. Som alla vet så tar det mycket lång tid att rehabilitera sig efter en höftleds-operationer och detta är en minst sagt smärtsam period. Eftersom smärtlindrande medicin inte längre hjälpte så verkar operation nästintill oundvikligt. Dock har man upptäckt en medicin som man ännu inte prövat och läkaren måste nu välja mellan att testa denna eller att helt enkelt skicka patienten till operation.
47% av läkarna valde att testa den nyupptäckta medicinen.
En annan grupp läkare fick samma scenario fast denna gång sa man att man upptäckt två oprövade mediciner, det fanns alltså ännu större chans att patienten skulle slippa operation. Tyvärr så blev detta inte resultatet, när läkarna hade tre alternativ var det endast 28% av dem som valde att testa någon av medicinerna. Det bör tilläggas att scenariot är baserat på ett verkligt fall.
Tydligare exempel på decision paralys är svårt att hitta men om du vill ha ett till så föreslår jag att du läser artikeln When Choice is Demotivating: Can One Desire Too Much of a Good Thing? Journal of Personal and Social Psychology.
Så här halvvägs in i fotbolls-vm känns det lämpligt att komma med ett sportrelaterat inlägg. Rapporten som jag tänker presentera berör förvisso basket men fundera gärna över resultaten nästa gång du kollar på fotbolls-vm.
1985 satt Amos Tversky och tittade på basket och funderade om spelare verkligen kan vara “heta på gröten”, i basket-sammanhang kallat ”hot-hand”. Efter att ha utfört intervjuer med både basketspelare och supportrar så fann Tversky att de flesta verkade anta att när en spelare väl gjort mål så ökade sannolikheten för att denna återigen skulle göra mål. Studier har visat att människor just tenderar att underskatta slumpen, man tror till exempel att sannolikheten för krona vid en slantsingling ökar om det blivit klave de förgående singlingarna. Tversky och hans kollegor ville visa att samma missuppfattning fanns hos basketfolket.
För att ta reda på hur det faktiskt låg till valde man att titta på statistik från samtliga matcher som laget Philadelphia 76ers spelade under säsongen 1980-1981. De resultat man fick fram stödde mycket riktigt den hypotes som forskarna hade. När en spelare nyss gjort mål var sannolikheten för att nästa skott också skulle gå i mål 51 % medan det var 57 % sannolikhet det skulle bli mål om spelaren missade vid sitt förra försök. Ungefär samma sak gällde för så kallad streak shooting, det vill säga att man gör flera mål på rad. Om en spelare var het på gröten (satt tre av sina senaste fyra skott) så missade han i genomsnitt 50% av skotten. Hade man däremot varit inne i en svacka (noll träffar de senaste fyra skotten) så satte man nästa skott vid 57% av tillfällena.
Resultaten är förvisso inte så värst extrema men eftersom det är de små marginalerna som oftast avgör en match så är det självklart viktigt att dessa inte påverkas av myter och felaktiga föreställningar. När Tversky presenterade sina resultat för tränarna och spelarna i Philadelphia var de många som tvivlade på vad de hörde, men efter en noggrann genom gång var de till slut ingen som kunde betvivla det som forskarna kommit fram till. Studien fick bland annat konsekvensen att man inte längre såg till att förse ”the hot-hand” med bollen. Jag är osäker på om detta tillämpas inom fotboll men nästa gång du ser på VM så kan du ju vara uppmärksam på vad som händer med målskyttarna resten av matchen. Gör de mer mål? Får de bollen i större utsträckning? Eller blir de helt enkelt utbytta?
Källa: The Hot Hand in Basketball: On On the Misperception of Random Sequences av Tversky, Gilovich och Vallone , 1985
Jag tänkte fortsätta på spåret om hur frågors inramning (se frame) många gånger kan förutsäga svaret. För ett tag sedan skrev jag om hur uppslutningen kring organdonation kan förändras rejält som en följd av hur frågor kring detta formuleras. I artikeln What’s in a name: Framing treated wastewater as recycled water increases willingness to use and willingness to pay undersöker några grekiska forskare hur personers inställning till renat vatten kan skifta beroende på vad man kallar det för. Till studien intervjuade man 504 lantbrukare och 500 “vanliga människor” i artikeln kallade konsumenter. Hälften av lantbrukarna fick svara på frågan:
Kan du tänka dig att använda treated waste water till ditt jordbruk?
Resterande bönder fick frågan:
Kan du tänka dig att använda recycled water till ditt jordbruk?
Även konsumenterna delades in i två grupper med liknande betingning, denna gång handlade dock frågan om huruvida de kan tänka sig att köpa grödor som är odlade med treated waste water eller recycled water.
Resultaten för båda grupperna var väldigt lika så jag väljer därför att slå ihop dem. När vattnet benämndes som treated waste water var det endast 34% av de tillfrågade som kunde tänka sig att använda det, resterande svarade nej. Resultatet är nästintill omvänt då man kallade det för recycled water, 64% för och 36% mot användandet.
Denna rapport kanske inte är i Pavlovs-hundar-klass och det hänger absolut inget Nobelpris i luften men jag tycker att författarna på ett enkelt sätt visar hur känsliga människor är för inramningseffekten. Genom att bara ändra på några ord kan man få gruppen att framstå som sanna miljökämpar som värnar om framtiden, frågan är återigen om detta är något som är helt ok?
I boken Nudge redovisas en mängd olika metoder för att få folk att göra bättre val när det kommer till hälsa, ekonomi och glädje. Det handlar inte om att lagstifta bort alternativ utan snarare att med hjälp av psykologiskkunskap lyfta fram alternativ som är “bra” för människor så att sannolikheten för att dessa blir valda ökar. Som jag förtydligat tidigare så är detta en svår fråga att ta ställning till men tillämpningen av forskning som den ovannämnda artikel är definitivt något som vi kommer att se mer av. Jag säger det redan nu: Besluts-arkitekt=morgondagens jobb. Mer om detta senare.
