”What do you drink, Heineken?”
Wall Street: Money Never Sleeps har pågått i drygt en timma när yuppie-gurun Gordon Gekko frågar sitt sällskap om vad de föredrar att släcka törsten med. En halvsekund senare dimper en grön flaska ner på bordet och etiketten fyller för ett ögonblick större delen av bio-duken. Sedan fortsätter filmen som om ingenting hade hänt.
Denna typ av kommersiella våldtäkt, som jag tillsammans med trehundrafemtio andra biobesökare just utsatts för, kallas för produktplacering; ett fenomen som blir allt vanligare i takt med att reklambruset ökar och till följd av att film och tv idag i större utsträckning konsumeras framför datorn dit traditionell reklam inte når.
Är produktplacering i allmänhet bra?
Mitt svar är: Nej, långt ifrån. Det är snarare så att mycket av den produktplacering som förekommer idag är ganska dålig, om inte riktigt kass. Forskningen som gjorts inom området är begränsad (vilket är ganska häpnadsväckande) men tillsammans med mer klassisk reklamforskning kan man ändå få en bild av hur produktplacering fungerar: varför bra produktplacering kan vara mer effektiv än vanlig reklam och varför tafflig produktplacering som den i Wall Street kan dra ner såväl varumärket Heineken som Gordon Gekkos cred-faktor i botten.
Skrivet av Johan Mollberg vars kandidatuppsatts “They’re not sneakers they’re wearable art” handlar om hur marknadsförare försöker påverka våra val genom just produktplacering.
Tragiskt men sant så är neuropsykologisk forskning en bristvara på Valbloggen. Jag vet inte om det är svårigheten att förstå denna typ av forskning tillräckligt mycket för att kunna skriva om den på ett lite “poppigt” som är problemet men det finns ett problem. Jag vill försäkra er som läser om att det iallafall inte handlar om intressebrist, tro mig det finns där men jag är nog lite för dum för att förstå denna typ av forskning ordentligt. Det finns säkerligen någon annan där ute som kan detta fält bättre, snälla hör av dig! Vi vill veta mer!
En person som definitivt vet mer om området är neuropsykologins Pavarotti (citat Stefan Hansen). Personen jag syftar på går under namnet Antonio Damasio och är som ni förstår kattens pyjamas när det kommer till vad som händer i hjärnan. Jag har läst denna bok samtidigt som jag läst biologisk psykologi och boken har fungerat som ett perfekt komplement till en redan perfekt kurs. Mitt problem med neuro är att även om det man lär sig är 100% intressant så blir det ibland lite för mycket på cellnivå och mindre av vad som faktiskt händer om man får ett järnrör genom frontalloben (jag vet att ni alla vet vad som händer). Descartes Error löser detta problem eftersom den är fylld med exempel på personer som Damasio mött som skadat något område av hjärnan.
Ett av mina favorit områden i hjärnan är ventrala frontalcortex, du kan till exempel läsa om min fascination för denna del här. Damasio som bl.a arbetar med patienter med skador på detta område delar med sig av mängder av tragiska historier från dessa personers liv. Extremt förenklat så kan man säga att personer som skadat ventrala frontalcortex tappat all förmåga att fatta korrekta beslut, i övrigt är de relativt normalfungerande. Vad gör man när en framgångsrik investerare helt plötsligt börjar investera i helt galna projekt? Om man läser boken så visar det sig att det ofta dröjer allt för länge innan någon kopplar ihop personens nya beteende med den där hjärnskadad som han/hon “drog på sig” för ett par månader sedan, konsekvenserna blir minst sagt förödande…
När jag gick i gymnasiet praktiserade jag på Greenpeace vilket troligtvis var en av de mest lärorika månaderna under min skolgång. En av uppgifterna jag hade var att få diverse siter att hjälpa oss att uppmärksamma vår kampanj “Save the wales” eller nått i den stilen. Tanken var att under en dag få så många som möjligt att gå med i vår maillista som senare skulle användas för att utföra “mailbombs-attacker” på företag som ägnade sig åt valfångst. Som ni hör så låter detta väldigt 1.0 och mycket riktigt så var detta en tid innan Facebook-grupper, virala kampanjer och Anton Abele.
En av de siter som lät oss annonsera gratis var Playahead (minns ni?) och när vår val-dag var över hade över 9000 (!) personer klickat på vår bannern på playahead.se. Av dessa så var det dessvärre bara 128 som faktiskt valde att gå med i vår maillista. Detta gav upphov till många diskussioner på kontoret och frågan om hur man får folk att stödja/följa/”likea” saker har sedan dess varit ett personligt intresse.
I sitt sommarprat nämnde Nicklas Lundblad på Google att fördubblingshastigheten av information i världen snart kommer att vara nere på ett år. All information som finns kommer alltså att ha fördubblas på ett år, det obegränsade utbudet är med andra ord snart en realitet. Frågan är hur vi ska kunna välja från detta utbud? Min spaning är att Twitter- och Facebook-sharing bara är början och att vi kommer att se mer sofistikerade “valtjänster” så som Hunch inom en snar framtid.
Följande passage ur Chris Andersons artikel The Web is Dead gav mig en tankeställare.
Blame human nature. As much as we intellectually appreciate openness, at the end of the day we favor the easiest path. We’ll pay for convenience and reliability, which is why iTunes can sell songs for 99 cents despite the fact that they are out there, somewhere, in some form, for free. When you are young, you have more time than money, and LimeWire is worth the hassle. As you get older, you have more money than time.
Texten satte fingret på något som pågått i min värld ett bra tag nu utan att jag ens stannat upp och funderat över det. Efter att ha läst Andersons artikel var jag tvungen att gå igenom mina ituneskvitton vilket gick relativt snabbt eftersom jag mycket riktigt köpte min första låt där ifrån så sent som för ett år sedan. Självklart säger mitt beteende ingenting om utvecklingen i stort men det är väldigt kul att stanna upp och reflektera över det faktum att min tid har, i vissa fall, blivit viktigare än sakers pris. Alla som är någorlunda hemma på “internet” vet att det alltid finns ett alternativ som är gratis, det handlar bara om ork och google-skillz.
Det är naturligtvis inte bara på internet som äldre och yngres val går isär och utvecklingen är som sagt inget nytt fenomen, det coola är att detta innebär att det kan läggas till ett antal frågor på vuxenpoängs-formuläret. Här är några av mina senaste val som pekar på att jag börjar bli vuxen:
- Jag har köpt programlicenser
- Väljer att läsa pappersutgåvan istället för nätupplagan av Svd
- Jag har förbokat Kanyes nya skiva på Itunes trots att den med största sannolikhet dyker upp som en torrent när som helst, frågan är vart?
Ni unga och gamla väljare där ute får gärna dela med er av liknande exempel! Frågan om denna utveckling dessutom till viss del är orsaken till detta?
Published on
October 26, 2010 in
blogg.
Eftersom jag haft fullt upp med konferensen Ps10 de senaste veckorna har jag tyvärr inte haft tid att uppdatera bloggen men nu är det äntligen dags för nya inlägg om beslutsfattande och valmöjligheter i en värld med ett ständigt ökande utbud. Efter helgens konferens så har jag bestämt mig att Valbloggen ska ta en lite ny inriktning, temat är fortfarande det samma men jag tänkte tillåta mig själv att komma med fler personliga reflektioner. Tanken med bloggen var från början att, likt The Frontal Cortex, skriva på ett begripligt och tillgängligt sätt om forskning kring val. Jag har dock märkt att motivationen för detta ibland tryter och att jakten på spännande artiklar blivit mer av ett jobb en ett faktiskt intresse. Självklart kommer jag att fortsätta med denna typ av inlägg men som jag nämnde ovan så kommer det att bli mer personliga iakttagelser av utvecklingen kring valfrihet, beslutsfattande och ökade utbud.
Jag vill tacka Jonas Mosskin för att du hjälpte mig att komma till denna insikt och för de tips om hur man upprätthåller intresset för att fortsätta blogga, det blir helt klart en mer lust styrd valblogg framöver. För er som inte läst Jonas blogg rekommenderar jag att ni börjar med hans inlägg om boken Connected, en bok som även jag skrivit om tidigare.
Något som jag också hoppas att kunna skriva om mer är vad det ökade utbudet gör med vårt psykiska välmående. En av de många fantastiska föreläsare vi bjudit in till Ps10 var Fredrik Livheim som bl.a. arbetar med stress hos ungdomar. Fredrik visade en hel del skrämmande statistik på hur ohälsa bland ungdomar blivit allt vanligare och en av anledningarna till detta , menade han, är att valfriheten blivit allt större. Precis som Barry Schwartz så konstaterade Livheim att ju större utbudet är desto större är risken för att vi blir besvikna och att vi då klandrar oss själva.
Alltså för att sammanfatta de förändringar som kommer att ske:
- Mer inlägg där jag själv reflekterar kring valmöjligheter.
- Mer inlägg om valmöjligheter som en orsak till ökad psykiskt ohälsa
- Mer inlägg baserade på lust principen (jag skriver om det jag vill skriva om och inte om det jag tror att jag bör skriva om).
- Mer inlägg!
Skulle vara jätte kul om ni som läser bloggen hade synpunkter på denna nya strategi. Lämna gärna kommentarer här eller på Valbloggens Facebook-grupp. Ni som känner mig veta att jag älskar att sprida länkar så om du vill ta del av annat val-relaterat på nätet så föreslår jag att du “likear” gruppen och börja följa flödet.
Jag på Ps10. Tack för fotot David Brohede!
Man behöver inte leta länge innan man stöter på ett psykologiskaexperiment vars tillvägagångssätt idag troligtvis ses som lite “iffy”. De flesta lär har hört talas om hur Stanley Millgram studerade lydnad genom att låta försökspersoner utdela “elchocker” till en konfederat i en tveksam lärare-elev-situation. Eller om hur Philip Zimbardo skapade sitt eget fängelse i Stanfords källare. En nybliven favorit bland dessa tveksamma experiment är från 1968 och utfördes av forskarna Latane och Darley. Syftet med denna studie var att se hur individens agerande påverkas av personer i deras omgivning.
Forskarna lät försökspersonerna vänta i ett rum innan “experimentet” skulle utföras, vad försökspersonerna inte förstod var att experimentet började så snart de satte sig i detta väntrum. Medan personerna väntade började rummet långsamt fyllas med rök och det forskarna ville se var hur lång tid det tog innan personerna gick ut ur rummet och rapporterade detta rökintrång. I snitt tog det 2 minuter innan personerna rapporterade röken, vilket 75% av deltagarna gjorde.
Det mest spännande resultatet hittar man när man tittar till de två andra betingningarna som vissa av försökspersonerna utsattes för. I den ena gruppen fick personen vänta tillsammans med två andra som var införstådda i experimentet och som dessutom hade fått order om att nonchalera det faktum att rummet det satt i fylldes med rök. Av de tio personerna som utsattes för detta var det endast en (!) som gick ut och rapporterade röken. Resten satt alltså kvar i rummet som när experimentet väl avbröts var ordentligt rökfyllt.
Den sista gruppen var det återigen 3 personer som befann sig i rummet men denna gång var samtliga försökspersoner, dvs inga skådespelare som fått order om att strunta i röken. Trots detta så var det bara 3 personer som rapporterade röken av totalt 24 stycken.
Säga vad man vill om metoden men experimentet exemplifierar det faktum att vi hela tiden letar efter ledtrådar från andra som skvallrar för oss hur vi ska agera i situationer på ett lysande sätt. Detta kan ju vara bra att tänka på nästa gång du har chansen att agera vardagshjälte, folk bryr sig men det väntar bara på att någon ska visa att det är ok att bry sig.
Nu tänkte jag testa hur pass rationella valbloggens läsare är. Föreställ er följande:
Du får 20 dollar av mig som du får investera efter eget huvud i 20 “investeringsrundor”. Varje runda innebär att du antingen väljer att investera 1 dollar eller avstår från att investera och du sparar således din dollar till nästa runda. Givetvis innehåller detta ett riskmoment: efter att du investerat din dollar singlar jag slant, blir det klave vinner du 2,50 dollar, krona innebär att du förlorar din dollar. Du fattar förhoppningsvis att om du väljer att avstå från samtliga rundor går du hem med 20 dollar, helt ok kanske men vilken strategi är egentligen den bästa? Hur bör du göra med dina dollaz för att gå hem lite rikare?
Är du helt rationell väljer du att investera i samtliga rundor eftersom det förväntade värdet är 1,25 dollar i vinst per runda jämfört med den ynka dollar som du behåller om du väljer att fega. Väljer du att tillämpa denna strategi är det bara 13% risk att du slutar upp med mindre än 20 dollar. Som du lärt dig tidigare så finns det inget som vi människor hellre undviker än en förlust. Begreppet loss aversion kommer ifrån forskning där man funnit att människors val kan skifta helt beroende på om man benämner konsekvenserna av valet som en förlust eller som en vinst. I vårt fall är detta precis vad som händer när man låter friska personer bestämma hur de vill investera sina 20 dollar. Dessa personer valde att investera i 60% av rundorna. När en investering dessutom ledde till en förlust investerade personerna i snitt endast i 37% av fallen i nästkommande runda. Personerna var alltså inte bara ologiskt fega utan deras tidigare förluster färgade deras framtida investeringar på ett mänskligt men irrationellt sätt.
I mitt tidigare inlägg kunde du läsa om hur personer med skador i ventromediala frontalcortex gjorde sämre val än personer utan denna skada, nu är förhållandena det omvända. När ett dream-team av forskare ledda av Antonio Damásio gjorde investeringstestet på patienter med skador i de områden av hjärnan som har med våra känslor att göra (bl.a ventromediala frontalcortex) visade det sig att dessa känslomässigt handikappade personer var utmärkta investerare. Dessa investerade i 83,7% av rundorna och deras investeringsvilja påverkades inte alls tidigare utfall. Att sakna kontakt med sina känslor kan med andra ord eventuellt öka vårt rationella beslutsfattande. Läser man om patienten som inte kunde hitta en rationell förklaring till vilket av två datum i hans kalender som var att föredra så förstår man dock att ökad rationalitet är en ganska klen tröst för personer med skador i dessa områden.
Läs hela studien här!
Slutligen kan ni fundera på följande problem: Du får flytta på en av tändstickorna (alla tecken är gjorda av tändstickor) här nedan för att göra det matematiska uttrycket korrekt, hur gör du?
VI=VII + I
IV=III -I
III=III+III
I ett av fallen kickar ventromedial-patienterna kontrollgruppens ass, gissa i vilket?
Eftersom det varit ett väldigt stort fokus på hur vår omgivning påverkar våra val tänkte jag nu försöka skifta fokus till vårt inre. Givetvis har det faktum att jag just läser biologiskpsykologi påverkat denna förflyttning av fokus.
Om man börjar gräva runt bland forskning inom neurologi så dröjer det inte länge innan man stöter på namnet Antonio Damásio. Denna portugisiske forskare har levererat flera viktiga forskningsresultat när det kommer till hjärnan och beslutsfattande, många finns samlade i pop-utgåvan Descrates Error. De resultat som jag tänkte presentera kommer från Damásios forskning på personer med skador i ventromediala frontalcortex, ett område i hjärnan som ligger strax bakom näsan. Att ha ett oskadat Ventromediala frontalcortex har många fördelar, en av dessa demonstrerar Damásio när han och en av patienterna med skada på området ska komma överens om en tid för deras nästa möte. Damásio ger patienten två förslag, torsdag eller fredag nästa vecka. Patienten tar direkt upp sin kalender och börjar väga de båda alternativen mot varandra. Detta är något som håller honom sysselsatt i mer än en halv timme då han är mycket noga med att ta med alla potentiella variabler i sitt beslutsfattande. Kortfattat så kan man se det som så att personer med skada i ventromediala frontalcortex saknar tillgång till känslan att ett alternativ är att föredra framför ett annat och när man saknar denna “magkänsla” så måste man hitta någon skillnad som man kan gå på. Damásio visar i följande experiment vilka konsekvenser detta kan få:
I det så kallade Iowa gambling experiment lät Damásio och hans forskarkollegor personer dra kort från två olika högar. Varje kort angav antingen en vinst eller en förlust och manipuleringen i detta experiment var att den ena högen innehöll högre vinster men också betydligt högre förluster än den andra högen. Om man ville vinna så mycket som möjligt så gjorde man bäst i att bara dra kort från den mindre riskfyllda högen, vilket också de flesta fattade efter en stund. Det spexiga var att redan innan dessa personer förstått detta och ändrat sin strategi så gav deras kroppar stressliknande signaler så fort de sträckte sig mot den riskfyllda högen. Kroppen gav alltså signaler om att den ena högen är mer riskfylld än den andra vilket personerna efter en stund förstod på en medveten nivå och ändrade därför sin strategi. Ganska coolt om du frågar mig, nästa spexiga resultat kom när man lät personerna med skada i ventromediala frontalcortex göra testet. Dessa personer fick aldrig de stressliknande signalerna som den tidigare gruppen visade på. Deras kroppar gav dem alltså aldrig signaler om att något var skumt och de fick alltså inga ledtrådar om vilken strategi som är att föredra. Det riktigt märkliga är att dessa personer inte ens byte strategi när de väl förstått skillnaden på de båda högarna. Medan personerna utan skada byte strategi och gick över till den säkra högen fortsatte personerna med skada att plocka kort ur den riskfyllda högen. En av forskarna i studien jämförde detta beteende med en missbrukares:
“Även om missbrukaren känner till konsekvenserna av sitt beteende så misslyckas han att agera enligt detta…En skada i ventromediala frontalcortex förstör kopplingen mellan vad du vet och vad du gör”.
Läs gärna mer om studien här.
Published on
September 16, 2010 in
blogg.
Ber om ursäkt för dålig uppdatering på sista tiden men efter att spenderat en vecka i Kroatien på världens största dubstepfestival var det bara naturligt att ta en kortare paus från bloggandet. Dessutom har det faktum att Psykologstudent 10 närmar sig med stormsteg hindrat mig från att engagera mig i så mycket annat.
Nu är det bara två dagar kvar till valet och även om Valbloggen inte främst fokuserar på detta val så är det ju givetvis något som måste kommenteras. Detta har jag tidigare gjort här och så sent som för några dagar sedan blev jag uppringd av Godmorgon, världen! i P1 och ombads ge några tips till de som ännu inte bestämt sig för vem de ska rösta på. Självklart var detta oerhört smickrande och jag hoppas att mina korta och smått förvirrade tips kan hjälpa någon. Lyssna gärna på programmet, det sänds mellan 9-12 på valdagen och Valbloggen bör dyka upp någon gång under första timmen. Nu när jag haft lite mer tid att betänka denna fråga så är mitt tips till obestämda väljare att gå in på Valpejl och jag ska berätta varför detta är det bästa ni kan göra:
- Valpejl hjälper dig att sålla bland alla möjliga alternativ. Som jag nämnt här så har vi människor väldigt svårt att välja ur stora utbud. Sannolikheten att du ska drabbas av så kallad Decision paralys ökar ju fler alternativen blir. Om du ännu inte bestämt dig så kanske du med andra ord inte ska försöka sätta dig in i personvalet. Med hjälp av Valpejl så kan du även välja att strunta i hela partier vilket kanske också underlättar ditt beslut. Är du trött på att ha Lisebergskaninen som utbildningsminister så bör du alltså inte kryssa i Fp och så vidare….
- Som Barry Schwartz poängterar i mitt favorit Ted-klipp är en av valfrihetens baksidor att vi numera kan välja mellan oändligt mycket saker men att de ofta är väldigt snarlika. Att bestämma sig för något när allt ser likadant ut är en konst och jag gissar att många har svårt att hitta skillnaderna mellan kandidaterna. Det är i alla fall detta som min goda vän Erling Bronsberg syftar på i sin låt Akromatopsi. På Valpejl kan du fokusera på just dina hjärtefrågor och på så vis hitta de skillnader som är viktiga för dig.
- När du gör Valpejls valenkät har de alltid med argument för och emot varje påstående. Jag gissar att vissa där ute anser att denna information är bristfällig och att argumenten är lite “iffy”. Visst är detta något som kan göras mer sofistikerat men att få höra både för- och emotsidan är säkerligen något som kan motverka gruppolarisering. Detta fenomen innebär personers åsikter tenderar att bli mer extrema när de diskuteras i grupp. Då främst i en grupp där medlemmarna redan har ganska snarlika åsikter från början. Om du lutar åt att lägga din röst bör du alltså INTE gå på ännu en muf-fest utan snarare stanna hemma och läsa lite Röd-gröna bloggar. Du kommer troligtvis inte få “Monafebern” men detta är ett ypperligt sätt att motverka inskränkthet.
Att jag hyllar Valpejl beror inte på att jag blivit intervjuad i SR, inte på ett medvetet plan åtminstone.
Denna bok är skriven av en av mina favorit-tänkare, Malcom Gladwell. Precis som det mesta här på Valbloggen så handlar Blink om beslutsfattande men just sådana beslut som fattas på några millisekunder, så snabba att beslutsfattaren sällan ens lägger märke till att han/hon fattat ett beslut.
Gladwell menar själv att Blink handlar om den typen av tänkande som bland annat sker under en improvisationsteater. För att ett sådant framträdande ska lyckas så måste skådespelarna vara extremt duktiga på att fatta beslut utan att ha någon som helst koll på vad som kommer att hända härnäst. Solskenshistorier om när folk kunnat utnyttja sin expertis för att just fatta sådana beslut varvas med tragiska händelser om när personers första instinkt fått förödande konsekvenser.
Givetvis kan man också läsa om massa härlig forskning inom området så som forskaren Paul Ekman som kartlagt över 3000 ansiktsuttryck och som lärt sig att utföra flera av dessa på begär. Ekman är även en mästare på att uppfatta och bedöma så kallade mikro-uttryck, det vill säga uttryck så små att de knappt går att se men som kan säga väldigt mycket om personen som gör dem.
Blink är tyvärr inte lika fängslande som Gladwells Outliers även om den beskriver något som vi troligtvis gör flera gånger per dag på ett nytt sätt. Att många av våra beslut är snabba och inte sällan grundade på vissa stereotypa föreställningar är förstås ganska tragiskt men att samtidigt få höra om hur experter genom år av träning lärt sig att fatta lika snabba men korrekta och opartiska beslut är ändå ganska awesome.
