I boken Switch: How to change things when change is hard så skriver Chip och Dan Heath om exakt det som står i underrubriken det vill säga om förändring. Boken, som jag skrivit om tidigare, talar om för oss hur vi kan förändra beteenden genom att titta på dessa utifrån tre olika nivåer. Författarna har döpt dessa till Direct the rider, Motivate the elephant och Shape the Path, boken är uppdelad efter dessa. I samband med ett annat uppdrag fördjupade jag mig lite i referenserna till den sista delen som handlar om hur man kan förändra beteenden genom att ändra miljön där dessa yttrar sig. Denna läsning lämnade mig smått förvirrad och en aning uppgiven. Mycket av det som skrivs här på Valbloggen handlar om att våra beteenden är extremt påverkbara, men efter att ha köttat igenom ett tiotal studier på temat känns de alla som något av en bluff. Är vi verkligen så lätt påverkade? Kan det vara så att alla studier som berörts i de böcker jag läst är gjorda på suckers som inte är representativa för resten av befolkningen??
Tyvärr är svaret på den sista frågan med högsta sannolikhet nej. När man läser om hur 50% av personerna på en arbetsplats valde att inte fylla i sin timrapport för att de tog mer än 10 sekunder att komma fram till sitt tidkort (tänk wizard) så börjar man dock undra. Eller varför inte om hur storleken på en popcornbägare fick människor att trycka i sig larviga mängder popcorn? Eller hur ett lands tillgång på organdonatorer inte beror på hur generösa medborgarna är utan på hur det formulär man fyller i när man ska gå med i donationsregistret ser ut.
Naturligtvis är det dumt att bli frustrerad över att så många blir lurade av saker i sin miljö. Detta innebär ju faktiskt att man kan få igenom ganska radikala förändringar med relativt små medel. Kanske skulle vi ha mer överseende med SJ:s förseningar om vi alla kunde njuta av en film under resans gång? Det kanske till och med hade räckt med lite glögg när man passerat Skövde?
Tipset är små-slutet från Rory Sutherland, kolla hans TED-talk här nedan.
Man behöver inte leta länge innan man stöter på ett psykologiskaexperiment vars tillvägagångssätt idag troligtvis ses som lite “iffy”. De flesta lär har hört talas om hur Stanley Millgram studerade lydnad genom att låta försökspersoner utdela “elchocker” till en konfederat i en tveksam lärare-elev-situation. Eller om hur Philip Zimbardo skapade sitt eget fängelse i Stanfords källare. En nybliven favorit bland dessa tveksamma experiment är från 1968 och utfördes av forskarna Latane och Darley. Syftet med denna studie var att se hur individens agerande påverkas av personer i deras omgivning.
Forskarna lät försökspersonerna vänta i ett rum innan “experimentet” skulle utföras, vad försökspersonerna inte förstod var att experimentet började så snart de satte sig i detta väntrum. Medan personerna väntade började rummet långsamt fyllas med rök och det forskarna ville se var hur lång tid det tog innan personerna gick ut ur rummet och rapporterade detta rökintrång. I snitt tog det 2 minuter innan personerna rapporterade röken, vilket 75% av deltagarna gjorde.
Det mest spännande resultatet hittar man när man tittar till de två andra betingningarna som vissa av försökspersonerna utsattes för. I den ena gruppen fick personen vänta tillsammans med två andra som var införstådda i experimentet och som dessutom hade fått order om att nonchalera det faktum att rummet det satt i fylldes med rök. Av de tio personerna som utsattes för detta var det endast en (!) som gick ut och rapporterade röken. Resten satt alltså kvar i rummet som när experimentet väl avbröts var ordentligt rökfyllt.
Den sista gruppen var det återigen 3 personer som befann sig i rummet men denna gång var samtliga försökspersoner, dvs inga skådespelare som fått order om att strunta i röken. Trots detta så var det bara 3 personer som rapporterade röken av totalt 24 stycken.
Säga vad man vill om metoden men experimentet exemplifierar det faktum att vi hela tiden letar efter ledtrådar från andra som skvallrar för oss hur vi ska agera i situationer på ett lysande sätt. Detta kan ju vara bra att tänka på nästa gång du har chansen att agera vardagshjälte, folk bryr sig men det väntar bara på att någon ska visa att det är ok att bry sig.
Jag har tidigare nämnt decision paralys, dvs hur ett stort utbud kan hindra oss från att välja något. Alla som sett Barry Schwartz TED-föreläsning är säkerligen bekanta med fenomenet och jag gissar att så gott som alla kan känna igen sig i hur det känns att välja bland tusentals utbildningar, jeans eller sylt-sorter. I den senaste boken jag läste, Switch, hittade jag ett lysande experiment som visar hur ett ökat utbud kan förlama oss.
Läkaren Donald Redelmeier och psykologen Eldar Shafir ställde en grupp läkare inför följande scenario:
En 67-årig patient lider av så allvarliga smärtor i höften att man nu måste överväga att utföra en höftleds-operation. Som alla vet så tar det mycket lång tid att rehabilitera sig efter en höftleds-operationer och detta är en minst sagt smärtsam period. Eftersom smärtlindrande medicin inte längre hjälpte så verkar operation nästintill oundvikligt. Dock har man upptäckt en medicin som man ännu inte prövat och läkaren måste nu välja mellan att testa denna eller att helt enkelt skicka patienten till operation.
47% av läkarna valde att testa den nyupptäckta medicinen.
En annan grupp läkare fick samma scenario fast denna gång sa man att man upptäckt två oprövade mediciner, det fanns alltså ännu större chans att patienten skulle slippa operation. Tyvärr så blev detta inte resultatet, när läkarna hade tre alternativ var det endast 28% av dem som valde att testa någon av medicinerna. Det bör tilläggas att scenariot är baserat på ett verkligt fall.
Tydligare exempel på decision paralys är svårt att hitta men om du vill ha ett till så föreslår jag att du läser artikeln When Choice is Demotivating: Can One Desire Too Much of a Good Thing? Journal of Personal and Social Psychology.
Jag lovar att snart läsa en skönlitterär bok, så fort jag läst Blink så blir det Strindberg för hela slanten. I väntan på August har jag nyligen läst ännu en pop-vetenskaplig bok, denna gång är det beteendeekonomen Dan Ariely som står som författare.
Predictably Irrational är en bok som bygger på föreställningen att våra handlingar just är irrationella och motsägelsefulla. Dan Ariely redogör resultat från en uppsjö av experiment som styrker påståendet från förra meningen. Många av dessa experiment känner man igen om man läst liknande böcker förr och boken känns stundtals som en repetition. Detta vägs dock upp av genomgångarna av de experiment som Ariely själv varit med och utformat. När man läser om dessa studier så blir det väldigt tydligt hur kreativt det kan vara att forska inom samhällsvetenskap. Här är två exempel på sådana studier:
För att ta reda på hur ens beställning på en restaurang påverkas av det sällskap man är med och dessas beställningar agerade Ariely under två kvällar kypare på en av de lokala student-pubarna vid hans universitet. Genom att antingen låta personerna i ett sällskap beställa muntligt framför alla eller privat genom att fylla i en lapp kunde Ariely och hans kollegor bl a studera huruvida personerna vid bordet påverkade varandra. Man lät personerna dessutom fylla i ett formulär om hur mycket de hade uppskattat det som de beställt. Till saken hör att det som personerna hade att välja var ett antal ölsorter som puben ville “bjuda” på. Hur Ariely lyckades övertala MITs ledning att ge forskarlaget 1 400$ att köpa öl för ges ingen förklaring.
En annan intressant studie handlade om val man gör när man är sexuelltupphetsad. Studien inleddes med att Ariely lät några studenter på Berkeley svara på ett antal frågor från ett formulär medan de föreställde sig att de var sexuelltupphetsade. De fick bland annat svara på hur viktigt de ansåg att det var att ha säkert sex, om de kunde tänka sig att ha sex med en person som var över 60 år och om de kunde föreställa sig att bli sexuelltattraherade av ett djur. Några månader efter att de fått svara på dessa frågor var det dags för den andra fasen av studien. Denna gång ombads försökspersonerna återigen att svara på samma frågor som tidigare men nu fick de hjälp med den sexuellaupphetsningen. Jag ska inte gå in på detaljer med de instruktionerna de fick var att de måste vara ensamma och att se till så att de inte kunde störas, dessutom fick de fick en Macbook inplastad i glad-pack som hjälpmedel. Resultaten redogörs tydligt i boken och de är minst sagt intressanta.
Predictably irrational är trots vissa repetitioner en bok som är rakt igenom intressant. Trots att man matas med experiment så blir det aldrig långrandigt eftersom Ariely varvar dessa med briljanta reflektioner av det samhälle vi lever i och de människor som befolkar det. Boken är som ni säkert förstått mer en bok om beteenden, i synnerhet irrationella sådana, än en bok om beslutsfattande. Men eftersom mycket av beteendeekonomin handlar om just hur vi fattar beslut så finns det givetvis mängder att lära av denna bok. Två saker som jag tar med mig är lärdomar om människors svaghet för ordet gratis samt varför det alltid blir konstig stämning när man erbjuder sig att betala sin vän/släkting efter att man blivit bjuden på middag hemma hos denna. Den senare visste jag redan men om du vill veta varför denna handling sällan är uppskattad så föreslår jag att du läser boken.
Så här halvvägs in i fotbolls-vm känns det lämpligt att komma med ett sportrelaterat inlägg. Rapporten som jag tänker presentera berör förvisso basket men fundera gärna över resultaten nästa gång du kollar på fotbolls-vm.
1985 satt Amos Tversky och tittade på basket och funderade om spelare verkligen kan vara “heta på gröten”, i basket-sammanhang kallat ”hot-hand”. Efter att ha utfört intervjuer med både basketspelare och supportrar så fann Tversky att de flesta verkade anta att när en spelare väl gjort mål så ökade sannolikheten för att denna återigen skulle göra mål. Studier har visat att människor just tenderar att underskatta slumpen, man tror till exempel att sannolikheten för krona vid en slantsingling ökar om det blivit klave de förgående singlingarna. Tversky och hans kollegor ville visa att samma missuppfattning fanns hos basketfolket.
För att ta reda på hur det faktiskt låg till valde man att titta på statistik från samtliga matcher som laget Philadelphia 76ers spelade under säsongen 1980-1981. De resultat man fick fram stödde mycket riktigt den hypotes som forskarna hade. När en spelare nyss gjort mål var sannolikheten för att nästa skott också skulle gå i mål 51 % medan det var 57 % sannolikhet det skulle bli mål om spelaren missade vid sitt förra försök. Ungefär samma sak gällde för så kallad streak shooting, det vill säga att man gör flera mål på rad. Om en spelare var het på gröten (satt tre av sina senaste fyra skott) så missade han i genomsnitt 50% av skotten. Hade man däremot varit inne i en svacka (noll träffar de senaste fyra skotten) så satte man nästa skott vid 57% av tillfällena.
Resultaten är förvisso inte så värst extrema men eftersom det är de små marginalerna som oftast avgör en match så är det självklart viktigt att dessa inte påverkas av myter och felaktiga föreställningar. När Tversky presenterade sina resultat för tränarna och spelarna i Philadelphia var de många som tvivlade på vad de hörde, men efter en noggrann genom gång var de till slut ingen som kunde betvivla det som forskarna kommit fram till. Studien fick bland annat konsekvensen att man inte längre såg till att förse ”the hot-hand” med bollen. Jag är osäker på om detta tillämpas inom fotboll men nästa gång du ser på VM så kan du ju vara uppmärksam på vad som händer med målskyttarna resten av matchen. Gör de mer mål? Får de bollen i större utsträckning? Eller blir de helt enkelt utbytta?
Källa: The Hot Hand in Basketball: On On the Misperception of Random Sequences av Tversky, Gilovich och Vallone , 1985
Jag lovar att snart läsa en skönlitterär bok, så fort jag läst Blink så blir det Strindberg för hela slanten. I väntan på August har jag nyligen läst ännu en pop-vetenskaplig bok, denna gång är det beteendeekonomen Dan Ariely som står som författare.
