I boken Switch: How to change things when change is hard så skriver Chip och Dan Heath om exakt det som står i underrubriken det vill säga om förändring. Boken, som jag skrivit om tidigare, talar om för oss hur vi kan förändra beteenden genom att titta på dessa utifrån tre olika nivåer. Författarna har döpt dessa till Direct the rider, Motivate the elephant och Shape the Path, boken är uppdelad efter dessa. I samband med ett annat uppdrag fördjupade jag mig lite i referenserna till den sista delen som handlar om hur man kan förändra beteenden genom att ändra miljön där dessa yttrar sig. Denna läsning lämnade mig smått förvirrad och en aning uppgiven. Mycket av det som skrivs här på Valbloggen handlar om att våra beteenden är extremt påverkbara, men efter att ha köttat igenom ett tiotal studier på temat känns de alla som något av en bluff. Är vi verkligen så lätt påverkade? Kan det vara så att alla studier som berörts i de böcker jag läst är gjorda på suckers som inte är representativa för resten av befolkningen??
Tyvärr är svaret på den sista frågan med högsta sannolikhet nej. När man läser om hur 50% av personerna på en arbetsplats valde att inte fylla i sin timrapport för att de tog mer än 10 sekunder att komma fram till sitt tidkort (tänk wizard) så börjar man dock undra. Eller varför inte om hur storleken på en popcornbägare fick människor att trycka i sig larviga mängder popcorn? Eller hur ett lands tillgång på organdonatorer inte beror på hur generösa medborgarna är utan på hur det formulär man fyller i när man ska gå med i donationsregistret ser ut.
Naturligtvis är det dumt att bli frustrerad över att så många blir lurade av saker i sin miljö. Detta innebär ju faktiskt att man kan få igenom ganska radikala förändringar med relativt små medel. Kanske skulle vi ha mer överseende med SJ:s förseningar om vi alla kunde njuta av en film under resans gång? Det kanske till och med hade räckt med lite glögg när man passerat Skövde?
Tipset är små-slutet från Rory Sutherland, kolla hans TED-talk här nedan.
När jag gick i gymnasiet praktiserade jag på Greenpeace vilket troligtvis var en av de mest lärorika månaderna under min skolgång. En av uppgifterna jag hade var att få diverse siter att hjälpa oss att uppmärksamma vår kampanj “Save the wales” eller nått i den stilen. Tanken var att under en dag få så många som möjligt att gå med i vår maillista som senare skulle användas för att utföra “mailbombs-attacker” på företag som ägnade sig åt valfångst. Som ni hör så låter detta väldigt 1.0 och mycket riktigt så var detta en tid innan Facebook-grupper, virala kampanjer och Anton Abele.
En av de siter som lät oss annonsera gratis var Playahead (minns ni?) och när vår val-dag var över hade över 9000 (!) personer klickat på vår bannern på playahead.se. Av dessa så var det dessvärre bara 128 som faktiskt valde att gå med i vår maillista. Detta gav upphov till många diskussioner på kontoret och frågan om hur man får folk att stödja/följa/”likea” saker har sedan dess varit ett personligt intresse.
I sitt sommarprat nämnde Nicklas Lundblad på Google att fördubblingshastigheten av information i världen snart kommer att vara nere på ett år. All information som finns kommer alltså att ha fördubblas på ett år, det obegränsade utbudet är med andra ord snart en realitet. Frågan är hur vi ska kunna välja från detta utbud? Min spaning är att Twitter- och Facebook-sharing bara är början och att vi kommer att se mer sofistikerade “valtjänster” så som Hunch inom en snar framtid.
Följande passage ur Chris Andersons artikel The Web is Dead gav mig en tankeställare.
Blame human nature. As much as we intellectually appreciate openness, at the end of the day we favor the easiest path. We’ll pay for convenience and reliability, which is why iTunes can sell songs for 99 cents despite the fact that they are out there, somewhere, in some form, for free. When you are young, you have more time than money, and LimeWire is worth the hassle. As you get older, you have more money than time.
Texten satte fingret på något som pågått i min värld ett bra tag nu utan att jag ens stannat upp och funderat över det. Efter att ha läst Andersons artikel var jag tvungen att gå igenom mina ituneskvitton vilket gick relativt snabbt eftersom jag mycket riktigt köpte min första låt där ifrån så sent som för ett år sedan. Självklart säger mitt beteende ingenting om utvecklingen i stort men det är väldigt kul att stanna upp och reflektera över det faktum att min tid har, i vissa fall, blivit viktigare än sakers pris. Alla som är någorlunda hemma på “internet” vet att det alltid finns ett alternativ som är gratis, det handlar bara om ork och google-skillz.
Det är naturligtvis inte bara på internet som äldre och yngres val går isär och utvecklingen är som sagt inget nytt fenomen, det coola är att detta innebär att det kan läggas till ett antal frågor på vuxenpoängs-formuläret. Här är några av mina senaste val som pekar på att jag börjar bli vuxen:
Jag har köpt programlicenser
Väljer att läsa pappersutgåvan istället för nätupplagan av Svd
Jag har förbokat Kanyes nya skiva på Itunes trots att den med största sannolikhet dyker upp som en torrent när som helst, frågan är vart?
Ni unga och gamla väljare där ute får gärna dela med er av liknande exempel! Frågan om denna utveckling dessutom till viss del är orsaken till detta?
I år fick vi ännu en gång se ett fotbollsmästerskap där många av matcherna avgjordes på grund av den mänskligafaktorn. De som menar att fotbollen ska hänga med i teknikutvecklingen och införa videodomare fick ammunition till sina argument och motståndarna till detta fick ännu en gång påpeka att det är just detta som är tjusningen med sporten. Oavsett vad man tycker så är nog alla överens om att jobbet som fotbollsdomare på toppnivå är ett extremt krävande arbete som långt ifrån vem som helst kan klara av. Min övertygelse om detta är efter att ha sett Kill the referee starkare än någonsin.
I filmen får vi följa de domare som blivit utvalda att döma EM 2008. Även om domarens liv utanför planen är väldigt intressant så är det just sekvenserna från matcherna som fångade mig mest. Filmskaparna har fått tillgång till den radio-kommunikation som domarteamet har under matchen. Här får man se att det ofta ligger en kort och intensiv diskussion mellan huvuddomaren och dennes tre assistenter innan denne slutligen fattar ett beslut. “Hörna!”, “Är du säker?”, “Ja från min vinkel kan det inte vara något annat”, “Ok, hörna”. Inte nog med att domaren ständigt ställs inför svåra beslut, dessa måste fattas snabbt och med vetskapen att det inte finns någon ångerrätt. När det dessutom spelas upp repriser kort efter varje incident som domaren inte får ta hänsyn till så förstår man vilket mentalt krävande jobb det är att vara fotbollsdomare. Att de inblandade domarna är lika stora tävlingsmänniskor som planens övriga 22 spelarna är med andra ord inte så konstigt.
Filmens titel kommer ifrån ett citat av polens premiärminister riktad mot den brittiske domaren Howard Webb som blåst straff för Österrike i matchen mot just Polen. Detta var bara ett av många dödshot som riktades mot Webb och hans familj som en följd av hans beslut. En domares jobb handlar alltså om att fatta snabba och korrekta beslut, utan någon som helst möjlighet att ångra sig samtidigt som denne är väl medveten om vilka konsekvenser ett felaktigt eller “orättvist” beslut kan få.
Som dokumentär är filmen toppen, som val-film superb!
